Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: Trish Sie
I rollerna: Anna Kendrick, Rebel Wilson, Hailee Steinfeld, Brittany Snow, Anna Camp
BETYG: TRE
PREMIÄR: 2018-01-03
Sångfåglarna i Barden Bellas är tillbaka. Som om någon är förvånad. Intäkterna för Pitch Perfect 2 dubblades trots allt med synnerligen god marginal på världsplanet i förhållande till ”ettan” , vilket i reda pengar betyder att uppföljaren drog in knappt 275 miljoner dollar. Det är alltså inte så konstigt att det blev en trilogi till slut. Fast alla goda ting har en ände, till och med filmserier med franchisetycke. I det här fallet håller konceptet förvisso bättre än förväntat men jag vill inte ens tänka på hur krystat ännu ett kapitel i serien skulle te sig.
När vi nu åter möter acapellagänget befinner de sig i en prekär situation. Av allt att döma har de blivit kidnappade. Hur i all sin dar har det gått till? För att få svaret på den frågan hoppar handlingen tillbaka ända till historiens början tre veckor tidigare. Då får vi veta att ingen i sällskapet lyckats särskilt bra i verkliga livet efter avslutade studier och alla vunna sångmästerskap. Därför är det givet att de tar chansen att åka till Europa och turnera i regi av den amerikanska arméns underhållningssektion USO när tillfälle ges.
Därmed är manegen krattad för fortsatta äventyr av välbekant snitt i Barden Bellas värld. Sångtävlingarna illustreras av, måste jag säga tämligen tjusiga och fräckt koreograferade nummer medan den idylliska skildringen av väninnornas både inbördes och kollektiva relationer mynnar ut i ett systerskap, som ska lämna den potentiella målgruppen suktande efter samma mysiga sak i sina personliga liv.
Fast allt är förstås inte gulligt i Pitch Perfects universum Som motvikt finns inte minst det elaka kommentatorsparet Gail och John, som spyr ur sig sarkasmer och spydigheter i parti och minut. Så också denna gång, och de uppvisar precis som vanligt god form. Utöver detta dyker fine gamle karaktärsskådespelaren John Lithgow upp som en frisk (skurk)fläkt i form av rundnätta Rebel Wilsons slemmige pappa. Lika roligt är det inte när just Wilson fortsätter dra dammiga tjockisskämt som om hennes liv hängde på det, men det är bara att ta det onda med det goda. För i slutänden överväger trots allt de positiva intrycken.
Därmed inte sagt att Pitch Perfect 3 är någon absolut höjdare, men dess kvaliteter i det feminina popcornfacket ska inte underskattas, underhållningsvärdet är definitivt uppenbart. Sedan må medelbetyget här ovan vara en aning halt och lytt, men i det här fallet väljer jag faktiskt att fria hellre än att fälla. Inte minst för att det hela trots allt ter sig både varmhjärtat och närmast sympatiskt.
Skriven 2017-12-21