SWEDEN ROCK 2011, dag 4 (lördagen den 11 juni) med bland andra NIFELHEIM, HAWKWIND och OZZY OSBOURNE

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Att endast vara sista dagen på Sweden Rock Festival kan väl jämföras med att springa de sista fem kilometrarna på ett maratonlopp. Alla andra deltagare är lätt ofräscha och är lite i sin egen värld. Det tar en dag eller så att komma in i rätt festivalkoma och stänga av allt utanför.

Väl på plats lördag förmiddag var även Sveriges Radio där och sände Melodikrysset live. Ska man tolka det som att medelåldern är hög och att de försöker hitta en ny målgrupp? Nu vet jag inte om det var ett specialkonstruerat korsord där kunskaper i dödsmetall är viktigare än vem som var etta på Svensktoppen i maj 1983 eller nåt sånt…….men det var klart lustigt i vilket fall som helst.

Först ut på scen på lördagen var RAUBTIER. Det var naturligtvis ingen större trängsel på festivalen så här tidigt på dagen men det blev ändå en hel del som samlats för att se galningarna från Haparanda som de själva uttryckte det. Synd om alla de som satt i sina tält o drack pilsnerfrukost och missade det här roliga bandet. Med signaturen till Björnes Magasin öppnade de med DET FINNS BARA KRIG. Det var mycket knutna nävar och det lät som alla i publiken kunde texterna. Det blev ett urval av deras låtar blandat från bägge plattorna. HÄR FINNS INGA ÄNGLAR sjöng de om medan svetten rann ner i ögonen på Hulkoff. DIESELDÖD och LENNART- KANNIBAL var andra höjdare som vi fick höra. De avslutade med DOBERMAN och beklagade att de inte fick köra något extranummer. En bra och uppryckande start på den här dagen, som för övrig bjöd på strålande solsken i princip hela dagen. Som tur var det inte så våldsamt varmt. Lagom, om man nu ska uttrycka sig svenskt.

Jag passerade Rockklassikerscenen där GODA GRANNAR spelade gamla rockhits på sitt speciella sätt. Det var lite Frälsningsarmén över det när de stod uppradade och med ståbas, dragspel och ett trumset bestående av en virveltrumma framförde allt från KISS till OZZY. Men sångaren hade en jäkla bra röst som påminde mycket om originalen. Jag traskade vidare till Rockscenen där LEE AARON hade spelat en stund. Även om jag kände igen namnet har jag aldrig blivit färdig till att lyssna på det här kanadensiska bandet. Lee Aaron är en kvinna som var rockmusiker och sen blev jazzsångerska för att åter gå tillbaka till rocken Nu kom hon till Sverige för första gången trots en lång karriär. Musikaliskt var det snällrock eller FM-rock med lite jazziga och bluesiga tongångar. Kollar man in hennes gamla videos från 80-talet där hon är klädd i spandex var det kanske tungt och sexigt med dåtidens mått mätt, men i konkurrens med annat på SRF var hennes framträdande rätt mjukt. Något jag inte förstår är att det varit så mycket fokus på Joan Jett som enda kvinna som skulle rocka på årets upplaga av festivalen? Måste ha varit många som inte hade en aaaaaning om att Lee Aaron är en kvinnlig sångare. Inte bara ett bandnamn.

Trashrockarna DESTRUCTION på Swedenstage hamrade loss sina väl innötta riff som de filat på ända sen mitten på 80-talet. Det var nitar, dubbelpedal, mycket hår och en moshpit dessutom. Det var självklart otroligt energiskt och varenda spelning måste bränna rejält med kalorier. Det här bandet är inget jag lyssnat på speciellt mycket och en utförligare recension finns det säker att få på annat håll. Men självklart var det trångt framför scenen där hardcorefansen stod och trängdes. Allt medan resterande omgivning låg i gräset och njöt av den fina dagen. Men ville man headbanga var detta ett utmärkt tillfälle.

Sedan var det dags att ta sig till andra änden av festivalområdet utan att fastna i allt för många matstånd och barer. På stora scen kommer Ronny Svensson känd från TV och hälsade THE HOOTERS välkomna. På skiva är det en ganska så soft rock de spelar men kanske det blir fräckare live……nä, det här var klart tråkigt, åtminstone den stunden jag stod och lyssnade. Detta lyssnar man på i en radio när man ligger på stranden, inte när man är på Sveriges största hårdrockfestival. Självklart känner man igen ett antal låtar, ALL YOU ZOMBIES, 500 MILES och JOHNNY B. som exempel. Hade de spelat på Malmöfestivalen hade jag inte sagt något men det här var i mina öron allt för snällt. Det enda positiva är att man skryta med att man sett bandet live. Ifall det nu är något att skryta med.

FLÄSKET BRINNER, eller snarare brann gjorde det på många av matstånden såvida de inte serverade vegetariskt men jag var mer ute för att lyssna lite på det gamla proggbandet som jag nog får döpa om till prog-band. Jag förväntar mig att alla vet skillnaden. Det här var musik som krävde lite mer än slölyssning. För oinvigda är det musik som får mig att tänka på både Zappa och Passport. Det är alltså jazz/fusion/progressive musik som har minst sex olika teman och fem olika takter i varje låt. Och till råga på instrumentalt. De trallvänliga refrängerna får man vänta på förgäves. Gubbarna har slitit sen 1970 men har egentligen inte gjort mer än två plattor. Fast det var kul att se ett gammalt kultförklarat band som fortfarande spelar även om publikkontakten är sporadisk. Det var hyfsat mycket folk som satt och lyssnade och publiken i stort uppskattade säkert musiken. Men musiken hade nog kommit mer till sin rätt på en liten jazzklubb eller något liknande. Nu kan man bocka av även detta band till listan på 100 band man måste se innan man dör.

På tal om fläsk……..Ett antal skämt om tyngsta bandet på SRF och rockar fett fick en helt ny innebörd när jag gick bort och kollade in MOLLY HATCHET. Jag överdriver inte men det kan inte varit någon i bandet som vägde under 120 kilo. Nu ska jag inte driva med dom här gamla rävarna som rockat tungt sen urminnes tider. Musiken då, ja det svängde som bara den och av dagens band som jag hann se sätter jag nog dessa bland de bästa. Sydstatarna höll ett bra tryck konserten igenom och sångaren svettades floder. Molly Hatchet borde ha spelat på största scenen. Det hade de varit värda.

Kan låta som ett inlandsproblem men när tre band börjar spela nästan samtidigt kan det vara svårt att välja. Jag fastande ju en bra stund lyssnandes på Molly Hatchet innan jag kom loss och tog mig ner för att se vad Spocks Beard hade att erbjuda. På vägen ner passerade jag Claes Yngström som satt med en akustisk gitarr och lirade. Hyfsat med folk som lyssnade även där. Väl framme var Spocks Beard ingång med sin progressiva rock. Melodiskt och trallvänligt trots en rätt komplicerad musik. Inget som upprör, men tillräckligt intressant för att man ska vilja lyssna mer. En förutsättning för att tycka om den här sortens musik är att man har lyssnat in plattorna.

Angel Witch slängde jag ett öga på och konstaterade snabbt att det här lät ganska mossigt. Trashmetal där bästföre datumet passerat för länge sen…..Låten jag hörde hette Angel Witch. Nä det här bandet ska man nog ha lyssnat på i pojkrummet för att uppskatta som vuxen. Samtidigt som ANGEL WITCH slamrade på stod STYX på stora scenen och släppte loss sin välpolerade art-prog. Det här bandet har jag aldrig lyckats att ta till mig troligtvis för det är för poppigt även om de symfoniska inslagen är dominerande. Men va fan, man kan inte gilla allt. Men det var kul att ha sett bandet. Och som tidigare sagt, det finns säkert Styxexperter som kan berätta om det här var bra eller inte. Jag skulle säga att det för snällt.

Nä, nu var det faktiskt tid för att rensa bort all snäll, melodisk och trallvänlig musik som man fått in i skallen under dagen. Det var dags för NIFELHEIM med bröderna hårdrock i spetsen. Det här är nog det mest kompromisslösa bandet jag hört. De är så övertygat arga och aggressiva att det måste upplevas. Det finns inte ord för det. Med så mycket nitar i deras utstyrsel att en metalldetektor hade exploderat om de passerat den manglade de igenom ett antal låtar där den ena elaka titeln var elakare än den andra. Sacrifice to the lord of darkness och Sodomizer som exempel. Mellan det infernaliska hamrandet hinner de få ögonkontakt med publiken och stirrar ondsint och man undrar om de inte skickar någon förbannelse over en om man inte headbangar tillräckligt. Ja, vissa tycker det är Spinal Tapvarning på både bandet och musiken, men de här gubbarna tar sig på fullt allvar. Fast vete fan om deras förstärkare inte går till 11. Självklart hörde man inte ett smack av vad sångaren Hellbucher sjöng om men det var säkert inte några trevligheter med tanke på låttitlarna. Tvillingbrödernas tilltagande tunnhårighet gör att de ser demoniska ut med nitar, läder långt stripigt hår och svartmålade runt ögonen. Trots all ondska ger de ändå ett sympatiskt intryck. Bjud på en pilsner och snacka lite metal så blir du säkert kompis på livstid.

När jag ändå var på denna sidan om festivalen var det lika bra att kolla in vad RHAPSODY OF FIRE var för något. Italienare som spelade teatralisk fantasypowermetal. Texter om drakar o demoner och musik som ibland påminde om Iron Maidens speedriff. När jag kom fram till scenen spelade de en låt som hette The village of the Dwarves. Den lät väldigt mycket som ”Brave, Brave sir Robin” som Monty Python sjunger i The Holy Grail. Jag skrattade för mig själv. Det var fler än jag som tyckte att sångaren hade en rysligt dålig engelska. Det blev några låtar på italienska men jag vet inte om det blev så mycket bättre. Då lät det som en smörig ballad från någon halvsoppig film. Sångaren gick hela tiden ner på ett knä och det gjorde att det blev ännu mera teatraliskt och ganska fånigt. Han kanske väntade på att bli dubbad? Det var bara Sir Lancelot som saknades med sitt svärd. Men han kom kanske när jag hade gått vidare. Fyra låtar var var jag orkade med. …

På väg ner till Zac Wyldes Black Label Society stannade jag till fem minuter o kollade in Nicke Borg som spelade sin akustiska gitarr. Han har ju på sistone börjat bygga upp en riktigt bra karriär på egen hand tack vare sin hitlåt som han hade med på melodifestivalen. Mysig stämning.

Tidigare på dagen var jag på Zac Wyldes presskonferens och han svarade snällt på alla frågor som ställdes. Bland annat berättade han om sin akustiska platta ”The song remains not the same” och det finns chans att han gör en akustisk turné framöver. Han berättade även att han var glad över att slippa ta hand om Ozzys tvätt vilket han tydligen fick göra när han lirade i hans band. Fast man får nog ta det sistnämnda med en nypa salt. Han avslöjade även många rockmusiker inte är speciellt intelligenta. Han är insiktsfull den gode Zac.

Black Label Society drog igång sina tunga och släpiga låtar och öppnade med Crazy Horses från nya plattan och körde en hitkavalkal i vanlig ordning. Lite finstämd ballad, Darkest Days även den från nya plattan. Hann inte lyssna på hela konserten men det jag såg var bra. Och med tanke på publiktrycket var det nog fler som tyckte det samma. Hade varit kul om Zac dök upp på Ozzys gig men så blev ju inte fallet. Eller också kunde Ozzy dykt upp på Zacs gig. Det hade varit en kul grej som garanterat hade uppskattats av publiken.

Walter Trout ska jag erkänna att jag inte ens hört namnet tidigare. Två låtar gav jag bandet och det var kanske förutfattade meningar från min sida, men det här lät som ett typiskt bluesrockband som hade kunnat lira på en liten rökig pub någonstans. Här kändes scenen alltför stor. Men bluesälskarna fick säkert sitt behov tillgodosett för där var en hel del folk som diggade.

På Rockklassikerscenen härjade RAGE och det var ytterligare ett av banden som jag fullständigt missat. Vid det här laget var nog både trött i huvud och öron och jag gick egentligen bara och väntade på Hawkwinds spelning.

Hawkwind…………Ronny Svensson klev åter ut på scen och hälsade publiken och bandet välkomna. Hawkwind har funnits som band i 43 år och det har ständigt varit svängdörrar i replokalen för det har passerat närmare 50 medlemmar i bandet. Sättningarna och kvalitén på skivorna har väl emellanåt varit svajig men enligt bandet själva är den nuvarande linupen den starkaste på väldigt många år. När jag såg dem sist på SRF 2004 var det en betydligt klenare sättning och framförande. I börjar av 70-talet hade Hawkwind en dansös på scen. Som dessutom brukade vara naken/mycket lättklädd. Lyckligtvis var dansösen Stacia som hon hette pensionerad. Istället var det två yngre kvinnor i utspejsade dräkter och emellanåt ansiktsmasker som framförde någon sorts synkronierade rörelser. Kalla det dans, kalla det utflippat, men det var fräckt och tillförde musiken ytterligare en dimension. Kapten på scenen som styrde rymdskeppet Hawkwind var ju naturligtvis Dave Brock och med sig på keyboards, keytar och theramin hade han Tim Blake, en annan spacegubbe som bland annat spelat med GONG (som påstår sig komma från den gröna planeten GONG) Ni kan själva gissa hur mycket konstiga droger som förbrukades på den tiden…

Mycket av materialet var naturligtvis från storhetsperioden i början av 70-talet och konserten inleddes med låten Warriors of the Edge of time. Även Assault and Battery och kanske den största hiten Brainstorm framfördes till dans från yttre rymden. Det här lät verkligen som gamla Hawkwind och jag kan tänka mig att de som puffade på fick sig ytterligare en dimension. Just deras enkla musik med oftast två ackord som manglas fram o tillbaka i tio minuter gör deras musik till var den är. Jag som hade tänkt att stanna en liten stund för att hinna hur THIN LIZZY lät nuförtiden men det här var så bra att jag såg konserten i sin helhet. Som extranummer fick vi höra SILVER MACHINE. Förra året släppte Hawkwind en ny platta och från den spelade de Promentheus och Wraith. De jobbar hårt med att nya låtar ska låta som gamla och lyckas till viss del, men gamla klassiker är svåra att överträffa. Det här var riktigt kul att se.

Med typ 5 minuter till godo blev det en ruskigt snabb promenad att ta sig från ena sidan festivalen till stora scenen för att få se Ozzy på riktigt. Att bara se honom på en skärm 300 meter bort är inte så kul. Det här var en riktigt rolig konsert. Ozzy bjuder på sig själv och verkar överlycklig för att han får stå på scen och bjuda på sina låtar. Han öppnade med I Don´t know och det blev lite blandat från Ozzy´s egna album och Sabbaths Rat Salad fick bli lite uppvisningslåt för bandet med den gamle mannen gick ut för att vila sig lite…..tillbaks på scen blev Iron Man och Faires Wear Boots även dom Sabbathlåtar. Jaha, blev det inte mer än så här men det blev extranummer i form av Mama I´m coming home och Paranoid. Hur man kan hoppa i otakt till sin egen musik blir för mig en gåta, men Ozzy är expert på detta. Tack Ozzy för en underhållande konsert!! Men förutom att framföra låtar fånar han sig rätt mycket och när han får tag på en skumspruta och låter strålen skumma ner både publik och fotografer är han som en liten barnunge. Det kan bli lite tjatigt att han skriker I cant hear ya! hundra gånger, men det sitter väl i ryggmärgen. Nu var det äntligen slut på en lång dag och man kunde tillsammans med tusentals andra vandra bort till bilparkeringen. Köra hem? Det måste ha tagit flera timmar att komma ut från festivalen så det blev mysig övernattning i bilen.

Det jag undrar över är hur många som ville se Ozzy för hans låtar eller för att alla tror att han avlider när som helst och det här är sista chansen. Kan ge mig fan på att han kommer till SRF 2021 vitalare än någonsin….Han kanske överlever SRF…

En sammanfattning kanske…

Ja, med tanke på att jag bara tillbringade en dag på SRF kände jag mig ganska effektiv. Hade jag varit på festivalen alla dagar hade den här krönikan förmodligen varit i pocketformat för det finns väldigt mycket att skriva om. Det händer ju massor omkring festivalen och det är säkert massor med lustigheter som hade gjort sig i skrivet format. Det räcker att kolla in alla galna utstyrslar och osmakliga tryck på t-tröjor. Stämningen var som vanligt trevlig men tyvärr har det tydligen kommit dit folk som har som enda syfte att sno grejor från tält. För min del får sådana människor gärna självantända och brinna upp.

Det har varit fokus under veckan på några saker. Det har fokuserats mycket på att Joan Jett i princip ensam fick representera rockande kvinnor. Jag tror att festivalledningen får börja anstränga sig lite mer och kollan in genren Female Fronted Metal. Det finns mängder med bra band som säkert mer än gärna kommer och spelar. Bara på min spotyfylista har jag närmare 50 olika band……det räcker att boka in 5 av dom så har man fått in lite friskt blod. Självklart ska man boka in gamla rävar som Whitesnake, Saxon och andra gubbaband, men börjar man inte i god tid förnya sig lär det blir tunnsått om fem år eller så när fler än Judas Priest inser att det är tack o hej.

Det andra som det skrivits mycket om är att SRF är den dyraste festivalen i Sverige vilket kanske inte är något att stoltsera med. Även om man ska lägga undan pengar i madrassen ifall ett år skulle gå dåligt är den risken ganska liten då det varit utsålt sista 8 åren eller något sånt. Bjud på campingen eller lägg in något annat i priset. En t-tröja, cd eller en DVD från förra årets festival bara som exempel. Eller sänk priset med några hundralappar.

Setlist

skriven 2011-06-12