Klicka på bilden, för att se hela bilden
En hyllning till Frank Zappa som skulle fyllt 70 år i december.
Att följa sin pappas fotspår är inte alltid det lättaste och om pappan heter Frank Zappa blir det inte lättare. Men Dweezil har gett sig tusan på att bli en lika duktig gitarrist och visst är han på väldigt god väg.
Men en sak kommer han aldrig att klara av och det är den originalitet och utstrålning som pappa Zappa hade. Detta är tredje gången jag ser Dweezil och denna konsert var den med minst utstrålning både från honom och resten av bandet. Kände dom sig obekväma med att spela på konserthuset? Scenen var ju gigantisk och jämfört med KB-spelningen förra sommaren var den förra betydligt roligare. Då var både trångt och svettigt och dom fick kämpa med att att inte kollidera med instrumenten. Nu kändes det nästan som att titta på tennis när det var minst tio meter mellan gitarristen Jamie Kime längst ut till höger och Scheila Gonzales på vänsterflanken.
Visst försökte leadsångaren/trumpetaren Ben Thomas att släppa loss emellanåt men det lossnade aldrig. Och tyvärr är många av skämten och tokigheterna i musiken tagna direkt från någon av alla liveframträdanden som Frank Zappa gjorde på sin tid. Att dessutom ha en sittande publik med en medelålder på 50 plus där alla höll krampaktigt om sina påsar fyllda med Zappaplattor som efter konserten skulle signeras gjorde inte stället mer röjigt om man säger så.
Men om vi går över till musiken som egentligen är det viktigaste var den här turnén en hyllning till pappa Zappa som skulle fyllt 70 i december. En annan del av hyllningen var att framföra hela APOSTROPHE (´) som kom ut 1974. Denna platta blev dessutom för min del starten till ett än så länge livslångt förhållande till Zappas musik. Kan ju säga att det var tur man började tidigt med att samla hans skivor, han släppte mängder med skivor och även om det var lugnt ett antal år efter hans död har ju Dweezil satt fart på återutgivningen med både okända verk och mängder med konserter. Zappa spelade ju in allt han framförde live och i något som kallas ”THE VAULT” finns det så mycket material att Dweezils barn kan ta över och fortsätta att ge ut det ifall han blir för gammal för att orka….
Ja just det, konserten……….dom öppnade med den instrumentala THE GUMBO VARIATIONS från HOT RATS som kom 1969. En jazzig låt där Scheila fick flippa loss rejält på saxofon. I originalversionen är det Sugar Cane Harris som har ett långt solo på elfiol. Men med dagens teknik körde Dweezil detta solot på gitarr. Fast det lät exakt som en fiol. Fräckt om man vill att det ska vara originalet troget. Även dom andra musikerna fick visa upp sin ekvilibristiska sida med solon som avlöste varandra.
Efter denna uppvärmning var det dags för att framföra APOSTROPHE i sin helhet. Don´t Eat The Yellow Snow lät ungefär som på skivan. Ben Thomas har en röst som påminner väldigt mycket om Franks röst. Lite mörk och liknande fraseringar. NANOOK RUBS IT och St. ALFONZOS PANKACE BREAKFAST med sina vansinniga texter kördes rakt av efter skivan. På COSMIK DEBRIS är det själve Frank Zappa som sjunger och spelar gitarr vilket kan avnjutas på en stor videoskärm. Fräckt att använda gamla videos och lira till dom men även om Dweezil är van vid detta laget måste det kännas skumt att stå o lira hopa med sin gamle farsa.
Om inte dom själva redan har kommit på det hade det varit ett kul att köra någon konsert med Frank Zappa medverkande på samtliga låtar. Det finns massor med videomaterial att plocka ifrån…………..
Vidare med den halvstökiga EXCENTRIFUGAL FORZ som omärkligt går över till en instrumentala titellåten APOSTROPHE’ som är skriven tillsammans med basisten Jack Bruce och trummisen Jim Gordon. Inte så vanligt att Zappa gjorde musik tillsammans med andra.
UNCLE REMUS, med sitt pianointro är en småmysig låt som man skulle kunna dansa en tryckare till. Om man hittade någon som vill dansa till Zappa. Sista låten på plattan är långsamt bluesgungande STINK-FOOT även den med text som är vida utflippad. Har man Pyton-boots på sig i tre veckor får man stink-foot. Zappa hade verkligen en fantasi som överträffar det mesta.
-Hur många har Apostrophe’-plattan undrade Dweezil. De flesta räckte upp handen….
RDNZL från STUDIO TAN en instrumental låt med mycket marimba och percussion och en melodi som förmodligen bara ett fåtal kan memorera och gå och nynna på. Den innehåller förmodligen fler taktskiftningar och teman än alla låtar i melodifestivalens samlade historia men är det zappa så är det. Även på denna får alla köra solon som duellerar mot och med varandra.
Sen är det dags för ett trumsolo som lyckligtvis inte är allt för långt………JONES CRUSHER från SHEIK YERBOUTI framförs även den ganska rakt av jämfört med originalframförandet från 1979. På INCA ROADS är det åter dags att kolla lite på Frank Zappa på videoskärmen när han spelar sina solon. Här fick keyboardspelaren använda sin falsettsång. Den här tiominuters låten har mängder med olika teman som återkommer och det är mycket udda rytmik som ska klaffa. Men som gammal zappaist har jag inget att klaga på. Bra framfört. Vågar inte tänka på hur mycket noter och besynnerliga takter som ska sättas. Och självklart blev det extra många applåder i denna.
DINAH-MOE HUMM från Overnite Sensation som kom 1973 var ju Zappas kommersiella genombrott och den låg till och med på Kvällstoppen det året……….(ja, jag är gammal….jag vet) men låten är väldigt rolig och det är ju ett ganska udda sätt att beskriva ett samlag vilket låten handlar om. Och på skivan körar Tina Turner. (avd. för värdelöst vetande). Ett smärre arrangemang vågade dom på sig och körde delar av låten i nån hillbillystil. Den har ju lite countrystuk när jag tänker efter. Och lite waka-waka gitarr på det. Bra framfört men åter blir det inte riktigt trovärdigt när sångaren Ben och Scheila försöker leva upp till textens innehåll. Dom hade verkligen svårt att släppa loss.
Det gäller även nästa spår KEEP IT GREASY som även den (Zappa var sexfixerad) handlar om att det är viktigt att det glider lätt… Den här framfördes i original med mycket visuellt om hur man skulle göra. Nu var det inte ens en antydan. Varför är dom så blyga?? Och låten som följde hette I PROMISE NOT TO COME IN YOUR MOUTH. Hur ska man tolka den titeln egentligen? Han lovar INTE att komma i munnen eller han lovar att INTE komma i munnen?
En tolkningsfråga som förmodligen ingen kan svara på. Men låten är instrumental som tur är. Framförd på ZAPPA IN NEW YORK som kom 1978 och med sin fräcka basgång en lite udda låt. Det blev en diskret övergång till sista numret CRUSIN´FOR BURGERS som i den här versionen kördes instrumentalt. Originalet är från UNCLE MEAT från 1968.
Då var ju konserten slut kan man tro men självklart blev dom inklappade och eftersom setlisten låg framför näsan på mig kunde jag se att det var premiär för BABY SNAKES som är B-sidan på BOBBY BROWN, deras stora hit här i Skandinavien. Direkt vidare till TITTIES AND BEER. En låt som handlar om att djävulen äter upp flickvännen och dricker upp ölen för den här stackars snubben. Den har alltid innehållit en dialog mellan djävulen och snubben och ett antal olika versioner finns på skiva. TERRY BOZZIO som spelade trummor med Zappa i mitten av 70-talet hade en liten djävulsmask på sig och i kväll var det gitarristen Jamie Kime som fick leka djävul. När den framfördes i Frankrike fick den heta TITTIES and WINE. Och på någon inspelning berättar Zappa när han ska överträffa djävulen och deala tillbaka tjejen och ölen att -I have been thru hell, I was signed to Warner Brothers for six fuckin´years… Har inte lyckats att lokalisera vilken av alla versionerna den här var byggd på men det var rätt kul ändå. Synd bara att det inte var Dweezil som stod och käftade. Han håller som sagt en allt för låg profil.
Well, allt har en ände och som många gånger förr avslutade dom med MUFFIN MAN. En halvtung bluesrocklåt med en melodi i slutet som är som gjord för att upprepas och samtidigt presentera och tacka musikerna. Och Frank Zappa dök åter upp på den stora videoskärmen och rev av ett solo när Dweezil säger -Thank you for coming to our concert. -See you next time!
En sammanfattning av den två timmar långa konserten………..
Självklart köpte jag soundcheckbiljett och fick någon låt extra. Det skiljde knappt något i biljettpriset och dessutom var det en förutsättning om man ville sitta längst fram och syna Dweezil i sömmarna.
Men som jag antydde tidigare tyckte jag att stället var på tok för stort för att dom skulle få upp trycket och skapa lite publikkontakt. Tyvärr är Dweezil fortfarande alltför blygsam och återhållsam. Men även han kan ha en dålig dag. Det kändes nästan så jämfört med dom andra gångerna jag sett honom live. När dom lirade på Olympen hade han Ray White på sång och den tyngden tror ingen kan axla. Att klaga på det musikaliska vore som att svära i kyrkan men nu har dom kört så många år så att dom borde lägga lite mer på det visuella. Dom måste ju inte sätta alla låtar som Zappa har gjort. Det räcker inte bara att lira bra när det gäller Zappas musik. Man måste ha rejält med personlighet. Samt vara halvtokig.
Men det är ju faktiskt så att om Frank Zappa hade levt fortfarande tror jag inte att man hade fått höra alla dom här fantastiska låtarna live. Och närmare Frank Zappa än via hans son kan man inte komma. Det är ju otrolig låtskatt han sitter på.
Och även om jag kan verka lite gnällig kommer jag ändå se honom igen när han kommer.
skriven 2010-11-14
