BRING ME THE HORIZON, KB, MALMÖ den 26 januari 2011

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Förband: TEK-ONE, THE DEVIL WEARS PRADA och ARCHITECTS

Först ut på scen var brittiska TEK-ONE som spelar dubstep/electro/hard d&b. Med en dj som spelar samplingar på kända låtar och eget material, en trummis som sitter o kompar lite hipp som happ och en sångare/rappare blev detta i mina öron ganska skumt. Emellanåt svängde det bra, men det kom ändå aldrig igång och det verkade väldigt fritt för Tonn Piper att sjunga lite när det behagade. Låtarna bara flöt samman. Det kändes som den här musiken hade passat bättre på någon obskyr club 02.30 än en torsdag 19.00 på KB. Det blev dessutom väldigt udda jämfört med resten av banden. Det här var absolut inte min kopp te som en viss chefsredaktör brukar säga..

Nåväl, efter regn kommer sol och när nästa band THE DEVIL WEARS PRADA börjar rigga upp gitarrförstärkare och massor med gitarrer packas upp kände jag en lättnad. Vad jag inte visste förrän efteråt var att det är ett kristet band. Inte för att jag hörde något av sången men visst blir man lite förvirrad när det är okristligt (ursäkta uttrycket) brutalt och sångaren Mike Hrancia skriker skallen av sig. Men å andra sidan vet jag inte varför det skulle göra någon skillnad i musiken. Man måste ju inte äta småbarn och bränna kyrkor bara för att man spelar extrem metal. Deras framförande var energiskt och i livebröket kunde jag urskilja snygga melodier och schyssta arrangemang. Growlsången var uppblandad med ren sång från kompgitarristen Jeremy DePoyster. De fick verkligen igång publiken när de spelade ESCAPE och OUTNUMBERED från senaste EP´n. Skulle någon fråga hur dE låter hade jag svarat att sången ligger åt Dark Tranquillity och musiken emellanåt är någonstans mellan Meshuggah och Dillinger Escape Plan. Absolut värt att lägga mer tid på lyssning.

Klockan gick och vid halvnio var det dags för ARCHITECTS från Storbritannien. Med en grym attityd och inlevelse släppte de lite nyskriven metalcore. Som så många andra band i denna genre blandar de upp brutalgrowl med melodiska refränger och ren sång. Det blir dynamiskt och mer spännande att lyssna på. Det här bandet kan jag erkänna att jag aldrig lyssnat på tidigare och ska man ge en rättvis recension bör man ha lyssnat in lite åtminstone . Men deras energiska framförande tyckte jag om och musiken hade tvära kast med oväntade brytningar. Ännu ett bra band bland många andra.

BRING ME THE HORIZON från Sheffield har blivit bandet på allas läppar. Oavsett vilken rocktidning man slår upp skrivs det spaltvis om detta band. Är de så bra då eller är det bara för att de ser så söta ut?? Med tanke på att det var 13-års gräns på KB i kväll och det var mängder med tonårstjejer var det säkert många hjärtan som smälte när Oliver Sykes äntrar scenen.

Nädå, det här var inte bara rockposörer, det var ett band med stenhårda gitarrer och slagkraftiga låtar. Tatuerade upp till hakan och med en aldrig sinande energi spelade de bland annat IT NEVER ENDS med den envisa keyboardslingan som fastnar i skallen. Och samplade körer är aldrig fel. Det är bara till att vräka på. CHELSIE SMILE uppmanar verkligen till att röja loss och större delen av publiken gjorde också det. I THE SADNESS WILL NEVER END kommer sångaren från ARCHITECTS och hjälper till med sången vilket lyfter ytterligare. Självklart kör de den stora hiten CRUCIFY ME. På THE FOOTBALL SEASON IS OVER, en helt hysterisk låt kommer sångaren från TEK-ONE in och sjunger med. Synd han kastar bort sin fantastiska stämma på TEK-ONE. Grym kraft och bra röst. ANTHEM både börjar och slutar innan de kommer in och river av ett extranummer, DIAMOND ARE FOREVER. Lika hysterisk den som allt annat. Tur de är så unga att de orkar ge så här mycket.

Som vanligt måste jag skriva en sammanfattning och ska jag välja någon favorit i kväll tror jag ändå att ARCHITECTS tilltalade mig mest även om den största energibomben stod BMTH för. Mycket folk, stökigt och lite wall of death piggar alltid upp. Det måste se väldigt festligt ut från scenen när folk springer in i varandra. Helknasigt men man gör det på egen risk. Fast jag tar inga sådana risker. Det finns mycket bra och ny musik med unga förmågor och bland alla de här som lyckats att få skivkontrakt och turnéer finns det säkert dussintals band som är minst lika bra och talangfulla men inte har samma flyt. Men vem har sagt att livet ska vara rättvist? Allra minst inom musikbranchen……….och enligt dem själva har grabbarna i BMTH har tatuerat sig så mycket att dom aldrig kan ta ett vanligt jobb om nu musikkarriären skulle ta slut.

skriven 2011-01-27