Klicka på bilden, för att se hela bilden
I Sverige är vi inte särskilt bortskämda med tvättäkta souldivor. Det närmsta vi kommer inhemska försök är Jennifer Brown och Titiyo. I torsdags fick dock Malmö besök utav en av soulmusikens främsta kvinnliga frontfigurer – den nu 47-åriga Angie Stone.
Tillsammans med Erykah Badu, D’Angelo, Raphael Saadiq och en handfull andra amerikanska musiker var hon med och definierade 90- och 2000-talets soulmusik.
Som sångerska kan hon betraktas som länken mellan 60- och 70-talets Aretha Franklin och dagens Alicia Keys, vilket inte säger lite om den karaktäristiska sångerskan från South Carolina.
Konserten i Malmö talades det om redan i höstas, och när den sen blev inställd i februari bidrog det till en än ökad grad av förväntan hos Skånes svältfödda soulälskare.
När Angie intog scenen på det proppfulla Kulturbolaget i Malmö var det dock inte mycket stjärnglans att tala om. Odramatiskt och iklädd jeans och T-shirt genomförde hon en oinspirerad och trevande inledning som näst intill fick publiken att undra om dom hade hamnat rätt.
– Var är mina soulsystrar, undrar Angie iklädd ett brett leende, varpå vi undrar det samma.
Var någonstans var pälsarna, guldringarna och lösnaglarna? Var fanns soulen i det förvisso proffsiga men allt för stela och plikttrogna arrangemangen?
Svar på tal fick vi en bit in i konserten då Ange tycktes bestämma sig för att ha kul och för att det skulle bli en konsert värd de upphaussade förväntningarna. Soulhungern stillades hos publiken i takt med att Angie mjuknade och bjöd in till varm spelglädje.
Pick it up, pick it up angav tonen och fick det starka femmannabandet att spänna musklerna. No more rain in this cloud inbjöd till en musikalisk uppvisning där bandmedlemmarnas solon var allt annat än plikttrogna.
Vidare via ett pärlband av hits såsom Life Stroy, Wish I Didn’t Miss You och Brotha hade Angie tillslut publiken i ett säkert och taktfast soulgrepp.
När så spelglädjen ackompanjerades av lekfulla duetter och röst-battle mellan körtjejerna började den inledningsvis så plikttrogna konserten att likna en privat klubbspelning med plats för jam och syrerika improvisationer.
Mindre bra fungerade materialet från senaste albumet The art of love and war, som lite saknar den självklarhet och innovativa fingertoppskänsla vilken kännetecknar låtar från tidiga album som Black Diamond.
Angie Stone lyckades till slut skapa en perfekt symbios mellan publik, band och henne själv. Så om hennes soul-diva-image fick ge vika denna afton, så visade hon i stället med eftertryck vad det hela egentligen handlar om – musik som känns.
skriven 2008-04-25
