Klicka på bilden, för att se hela bilden
– Här i Europa njuter man mera av musiken, och det är oerhört befriande att vara här, berättar Bilal.
Klockan är halv två på natten och den amerikanske soulmusikern Bilal Sayeed Oliver har nyss avslutat en över två timmar lång konsert på ett till bristningsgränsen fullt Jeriko i Malmö. Försiktigt leende och utan extranummer lämnande han scenen lika anspråkslöst som han intog den, och nu sitter vi en kvart senare i hans loge.
Dunkande basgångar från det närliggande dansgolvet gör sig ofrånkomligt påmind som en konstant dov ljudmatta där vi sitter. Dess skvallrande om människor, liv och rörelse är det enda bevis vi har på den nyss genomförda urladdningen på scen. I logen härskar lugn.
Istället är vi nu från logens anläggning inlindade i en lågmäld John Coltrane-lik jazz, och stämningen är avslappnad, nästintill harmonisk. Drickandes juice och med ett lika avunds- som förvånansvärt lugn talar Bilal både lyriskt och sakligt om sitt musikskapande och den pågående turnén i ett Europa som han tycks stortrivas i.
– Här behövs det inte så mycket kuriosa runt omkring, och det gillar jag. Formen är friare och vi tillåter varandra köra fler solon. Publiken orkar helt enkelt fokusera längre än i USA där konserterna i regel är mycket kortare, berättar Bilal.
Solon och instrumentalt finlir är annars inget som är direkt synonymt med soulmusiken. För Bilals del är det naturligt, rent av ofrånkomligt att inte diskutera eller utöva musik utan att jazzen ligger där puttrande i bakgrunden som det nav kring vilket allt vävs.
– Jazzen har alltid funnits där, ända sedan jag var liten. Min far var en fanatisk jazzfanatiker, säger Bilal och skrattar.
Några affischer till trots så är det främst via en slags underjordisk djungeltelegraf som ryktet i vintras spred sig att Philadelphiasonen Bilal skulle komma till Malmö. Det var också så hans namn började cirkulera i slutet av 90-talet. Som en udda bannbrytare i en subkultur bortom rådande epitet, och verksam i gränslandet mellan soul, jazz och reggae.
Han ingick därpå i det numera löst sammansatta kollektivet Soulquarians,med bland annat Dángelo och Jay Dee. Diverse producerande och låtskrivande åt bland annat Eryka Badu och Common ledde 2001 fram till det egna debutalbumet 1st Born Second Child. Albumet som är en sällan skådad mix av stilar betecknades av en enig kritikerkår som ett mästerverk!
– Att mixa olika ingredienser är en förutsättning för att utvecklas. Man kan inte ta sitt skapande till en högre nivå om man inte mixar det med annat. Det handlar inte om att härma, utan om att bejaka både sig själv och den omgivning man verkar i.
Likt Prince på 80-talet genom sitt gränsöverskridande och stilbildande sätt blandade Jimi Hendrix rock med James Browns funk, Beatles pop och Joni Mitchells låtskrivande, och därigenom skapade ett helt eget sound. På samma vis plockar Bilal nu på 2000-talet i sin tur delar av just Prince och blandar upp det med hiphopen från 90-talet kryddat med både p-funk, jazz och reggae.
– Det finns inget självändamål i att blanda stilar, utan det är det personliga tilltalet som ska styra. Jag måste känna att det är jag i varje del, och ryms inte uttrycket i det jag gör för stunden så måste jag hitta nya väger. På det nya albumet använder jag tillexempel en del stråkar, och det har tagit sin tid för jag ville skriva arrangemangen själv, vilket var nytt för mig, berättar Bilal.
Lördagens konsert på Jeriko var i flera avseende kompromisslöst egensinnig och trogen sin upphovsman. De för stora flertalet artister obligatoriska publikfriande inslagen såsom handklappande och diverse allsång, kändes i de fall de förekom hos Bilal som föga trovärdiga. Han var på inga sätt publikfientlig, men Bilal är helt enkelt inte den typen av artist som har för avsikt att göra det allt för lätt för sin publik.
Inte heller varvades lugna och tempofyllda låtar i en tydlig förutsägbar kronologi. Bilal kan okuvlig sin egen lust framföra tre lugna låtar på rad, vilket möjligen skapade en viss vilsenhet hos publiken. Och kanske främst hos den delen av publiken som förväntade sig ett mer hip-hop orienterat upplägg.
– För mycket yta riskerar vattnar ur innehållet. Det är ett samhällsfenomen, snart finns det inget innehåll kvar. Se bara på den skit som klistrar folk vid teven. Människor sitter och tittar på hur och när andra går på dass!
För den på soulartister svältfödda Skånepubliken var det en stor dag i lördags då soulens avantgardist gästade Malmö. Det var nästan på dagen ett halvår sedan Rafael Sadiq gästade Malmö.
Låt det inte dröja ännu ett halvår innan vi får ännu en soulartist av klass till vår skånska huvudstad. För Bilals del bär det nu av till Stockholm, och i april startar han en omfattande USA-turné.
skriven 2008-10-30
