Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Koreografi & text: Malin Skoglund
Medverkande: Annou Nilson och Hélianne Blais
Scenografi, kostym och projektioner: Helga Bumsch, Miriam Myrtell och Kristen Rönnevik
Produktion: Rörelsen - Koreografer i Skåne
Spelas 21-28 april
Ett multikonstverk med dansen som nav
– Hon har inte pratat med någon annan är sig själv på 3 månader, konstaterar inledningsvis den öststatslika sjuksköterskan, spelad av Hélianne Blais. Med auktoritär stämma fäller hon sina konstateranden kallt och likgiltigt. Men låter oss ana en tilltagande frustration över de rader hon i sitt formulär, som en följd av patientens tystnad, tvingas lämnar blanka.
Platsen är något som kan liknas vid en gränskontroll. Patienten i fråga har möjligen fog för sin apati. Hon är nämligen allt som finns kvar av något som tycks ha sprängts i luften.
Hennes fysiska uppsyn drar associationerna till uppfluten, murken och sedan länge bortglömd drivved. Och hennes fraser består av lösryckta fragment av minnen, våldsamt traumatiska samt krystat ljuva om vartannat.
– Vill du att vi ska tycka synd om dig? Frågorna, vilka alla förblir obesvarade, fortsätter att hagla över denna sargade kvinna. Från sjuksystern, gränsvakten och högtalare eller via skyltar.
Night train to Istanbul kan bäst liknas vid ett multikonstverk. En slags performance där dansen förvisso är navet kring vilket allt kretsar, men där musik, repliker och videoprojiceringar alla bidrar till att berätta den febriga historien om flyktingars tillstånd.
Anslaget är pretentiöst både till form och innehåll. Föreställningen är fylld av rytmer, ljudmattor, kalla ord och lösryckte ordmassor som skriker efter mening, efter en mottagare. Rörelser som saknar riktning samt gråa bilder av dystert Roy Anderson snitt. Allt tvingas vi konfrontera, och motvilligt insjuknar vi i en febrig Kafkalik mardröm.
Visst är det hela iögonfallande, stundtals berusande. Annou Nilson visar nu, liksom i föregående föreställning Savage, åter prov på stor imponerande teknik och närvaro.
Hélianne Blais, som under föreställning antar otalet funktioner och roller, bär på en effektivt surrealistisk framtoning. Hennes violinspel, vilket fungerar som passage i händelseförloppen, är suggestivt och känsligt.
Vackert och starkt är det också när Annou med en huvudlös Barbiedocka lekfullt låter den passera över olika fiktiva gränser på golvet. Kul och effektiv var det även när flyktingen blev till en hund och frasen ”She is a dog” rytmiskt nästan rappas fram.
Likväl faller det hela efter en stund ganska platt. Tyngd av allt för många symboler, och hämmad av skenande konstnärlig pretention, glöms publiken bort. Även som en luttrad teaterkonsument tappar jag efter hand linjen i berättandet och intresset för historian.
Under föreställningens sista tredjedel sitter jag istället och betraktar det hela som en slags udda freakshow. Likt ett barn väntar jag på nästa nummer i denna surrealistiska cirkus där handlingen sedan länge förlorat min uppmärksamhet.
skriven 2006-04-21
