Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Manus: Roland Schimmelpfennig
Regi: Melanie Mederlind
Scenografi: Åsa Lieberath
Medverkande: Jonas Kruse, Niki Gunke Stangertz, Hampus Björck, Sarah-Maya Jackson, Daniela Svensson, Malin Alm, Tobias Aspelin
Fyndigt febrig föreställning
I ”24 timmar Berlin” kretsar historien kring Rudolf, spelad av Tobias Aspelin, som i en dröm blir varse att han kommer att dö om 24 timmar. Den förr så anspråkslöse grönsakshandlaren friar, möjligen som ett desperat resultat av ett insomnat liv fullt av olevda drömmar, till vikarien i sin butik.
Den unga vikarien Maika, vars ofördelaktiga längd avskärmat henne från uppvaktande män, överrumplas av att hennes kärleks-törst plötsligt besvaras från ett så oväntat håll. Frieriet upphäver för en stund tidens gång.
Allt stannar av och vi serveras därpå ett otal Berlinbors öden under en dag.
– För det jag vill säga dig finns inget språk, utbrister Rudolf i en av de 50 talet scener vilka binder sam-man ”24 timmar Berlin”. De inledningsvis lösryckta intrigerna och ögonblicksbilderna blir efterhand alla berättigade delar i ett och samma lapptäcke i vilket Rudolf och Maika utgör navet.
Denna utmanande dramaturgiska väv, vilken kan liknas vid Robert Altmans ”Short Cuts”, rymmer onekligen mer än ett språk. Greppet och tilltalet är rikt utan att spreta. Här återfinns biktens lugna stund, snabbköpskassörskornas monotona malande i korus, gatumusikanternas sång och den nitiska fotografens projicerade bilder.
Melankolin varvas på ett hypnotiskt vis med det absurt överdimensionerade. Scener som i första anslaget är komiskt drypande visar sig efterhand bära på en bitter eftersmak.
För verkställandet av denna fyndigt febriga föreställning står en ung, enbart sex personer stor ensemble, vilka alla skickligt varvar de 20 talet rollerna.
Regissören Melanie Me-derlind, vars ”Psykos 4:48″ och ”Våra föräldrars sexuella neuroser”, vi tidigare kunnat se via Riksteatern, förmår även här träffa just den nerv vilken får oss i publiken att känna den där perfekta blandningen av ett nyligen uppvaknat diffust obehag, eftertanke samt humor.
Detta bakverk kryddar hon sen fingerfärdigt med lite freakshowliknande sensationsgrepp som med jämna intervall håller allas sinnen på helspänn. Åsa Lieberaths avskalade och sinliga scenografi, bestående av ett betongblock, verkar i fin samklang med föreställningens övriga delar.
På frågan om vad man bör göra om man enbart har 24 timmar kvar att leva får vi inget entydigt svar, men väl ett smörgåsbord av säregna öden att begrunda.
skriven 2008-02-15
