Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Brad Bird
I rollerna: Tom Cruise, Michael Nyqvist, Paula Patton
BETYG: FYRA
PREMIÄR: 2012-01-27
Fjärde delen i filmserien om agenterna med omöjliga uppdrag på agendan kunde blivit något riktigt exceptionellt i actionfilmens historia. Nu drogs det goda ut lite väl mycket, men slutresultatet är fortfarande en mer än väl godkänd skapelse.
Jag brukar inte se om film i första taget; en god film mår oftast bara bra där bak på näthinnan, en dålig raderas helt enkelt. Men i takt med att man under uppgraderat sin filmsamling från video till DVD och nu senast Blue-Ray, har ”omtittandet” ökat markant i frekvens. Ja, det finns naturligtvis en hel del verk som faller mellan stolarna ”väldigt bra” och ”kass” – de flesta filmer faktiskt, om man ska vara ärlig – och dessa inköps dels som referensmaterial, dels som krattande i manegen, så att min son får en hyfsat lättillgänglig resa in i filmhistorien. En kanske väl utförlig förklaring till att jag bara något år sedan jag såg om de tre första ”Mission: Impossible”-filmerna tillsammans med grabben, men nu vet ni det i alla fall.
Det märkliga är att jag idag knappt minns någon av Ethan Hunts strapatser mer än marginellt, trots att jag alltså bevittnat dem flera gånger, och att jag ändå tyckt att de i filmhänseende varit helt godkända. Från den första varianten på den framgångsrika TV-serien från 60-talet – som kom 1996 och regisserades av Brian De Palma (har mannen gjort något vettigt sedan dess?) – minns jag några schyssta Pragmiljöer, någon jakt i en tunnelbana och den smått klassiska scenen där Tom Cruise (Ethan Hunt) medelst vajer firas ner från taket för att sno något välbevakat.
”Mission: Impossible II” kom år 2000 och regisserades av den då fortfarande någorlunda heta Hongkonglegendaren John Woo. Från denna återstår i min hjärna i stort sett inget mer än motorcykelupplösningen, en biljakt på slingriga vägar och att Tompa inledningsvis klättrar i högt berg utan något direkt skyddsnät (för det var väl i denna han utövade denna sin hobby?).
Till ”trean” (2006) hade man rekryterat J.J. Abrams från TV-världen (”Lost”) som regissör och han gjorde nog inte heller bort sig, men faktum är att det är denna, den allra senaste MI-filmen, jag minns minst ifrån. Det förekom någon rätt spännande scen i början, där man skulle ”byta ut” någon ondsint fiende på en toalett, tror jag, men that´s it! (Philip Seymour Hoffman gestaltade visst storskurken, men den rollprestationen har inte heller satt sig…).
Ja, det var alltså det hela (plus att Tompa alltid haft god smak beträffande kvinnliga medhjälpares utseende…). Som synes, vissa actionsekvenser har stuckit ut och bevarats i minnet, medan själva uppdragen är lika omöjliga att minnas som de borde vara att utföras. Men det är kanske bara jag. Alzheimers och droger kanske sätter sina spår trots allt!?
Så då går vi nu istället raskt över till den senaste lanseringen i franchisen, filmen jag såg i fredags och fortfarande minns relativt klart (och som jag dessutom tror har möjligheter att bli den film i serien som kommer att överleva mest och bäst i min håliga hjärna),”Mission: Impossible – Ghost Protocol”.
Producenterna bakom filmserien ifråga har aldrig varit rädda för något udda regisssörsval och är det verkligen inte denna gång heller. Senaste regissören Brad Birds CV består nämligen av exempelvis “Järnjätten”, “Superhjältarna” och ”Råttatouille” – enbart animerade höjdare. Klarar han uppdraget? Jodå, mer än väl!
Ethan Hunt (Cruise) är inte längre medlem i IMF (Impossible Missions Force) utan har istället hamnat i finkan i Moskva, eftersom han tydligen tagit ett gäng serber av daga (serber tycks lite vara på väg att bli den samtida filmens svar på forna dagars nazister, kommunister och arabiska fundamentalister). Men det dröjer inte länge förrän hans gamla organisation är i behov av hans tjänster igen och skickar in en räddningsstyrka. Mer skall inte avslöjas av handlingen, frånsett faktumet att Michael Nyqvist spelar en svensk tokstolle (tyvärr utan svensk accent) som vill spränga hela jorden sönder och samman så att ”vi” kan börja om på noll igen. Detta leder till en jakt på stulna koder för kärnvapensprängning världen runt. Moskva, Dubai, Bombay. Ja, det är inte första gången man kan dra paralleller mellan MI och James Bond.
Visst, grundstoryn är inte något vidare originell, vi har sett den förr och kommer antagligen se den igen, icke desto mindre tyckte jag att den första timman (av 2 timmar 13 minuter) var något av det mest upphetsande jag sett i actiongenren sedan eh… ”Mad Max 2”. Därefter blir det, flera fantastiskt röjiga sekvenser till trots, som med gräddtårtan; gott, jättegott, jättegott, gott… hmm… nu börjar en viss mättnad uppstå… Det finns en gräns för det mesta, en gräns där det kan bli för mycket. Och tyvärr passerar nya MI denna gräns med ca en halvtimma, annars hade vi kanske suttit här med alla tiders bästa actionfilm till dags dato.
Nyqvist då, frågar sig svensk vän av ordning? Tja, ok men inte mer. Han har inte så många scener som man kan tro, dessutom är hans karaktär rätt diffus. Tyckte faktiskt han var klart bättre i ”Abduction”, där han hade några repliker på härligt läskig, nonchalant karikerad öststatsengelska. Och den ”beryktade” slutuppgörelsen med Cruise? Nej, ingen absolut fullträff där heller; det verkar som filmklipparna fått jobba en hel del övertid för att få vår svenske machoman att framstå som just svensk machoman.
Här vill jag dock samtidigt passa på att premiera filmskaparna att man lyckats ge medlemmarna i Ethan Hunts MI-team såväl lite ”egen tid” som själ och liv, något ingen av föregångarna lyckats särskilt väl med. En annan avvikelse, inbillar jag mig åtminstone, jämfört med föregångarna är att MI 4 faktiskt är lite rolig då och då (gillade klart den rätt absurda scenen då man måste ”ansiktsinläsa” sig för att komma med ett godståg (ni får själva se…).
Summa summarum: Även om denna satsning ”bara” nästan lyckas till 100 procent, är det en skapelse actionälskaren definitivt ska se!
Men det allra bästa med denna serie är fortfarande ledmotivet, kanske världens bästa inom sin genre.
Tack, Lalo Schifrin! Du finns för evigt i våra hjärtan!
Skriven 2012-01-27
