Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Pierre Thoretton
Dokumentär med Yves Saint Laurent, Pierre Bergé, Betty Catroux
BETYG: FYRA
PREMIÄR: 2010-10-15
Medelålders svenska slashasar, som jag, är väl i allmänhet inte så bevandrade i Yves Saint Laurents lif och lefverne; vi vet troligtvis inte mycket mer än att han hade något med parfym och kläder att göra. Kanske just därför, uppskattade jag Pierre Thorettons dokumentär, L’amour fou, om den franske modeikonen väldigt mycket; en lucka i allmänbildningen täpptes, till stor del, till.
Jag skriver ”till stor del”, för skapelsen efterlämnar en del frågetecken. Saint Laurent, född i Algeriet 1936, började sin anställning i Christian Diors modehus i Paris 1954, endast 18 år gammal. Tre år senare avlider Dior, i en ålder av 52, av en hjärtattack och unge Saint Laurent får ta över hela verksamheten. Om händelserna som ledde fram till ovanstående får vi inget veta i denna dokumentär.
Filmen inleds istället med Yves Saint Laurents avskedstal till modeindustrin 2002, med ett klipp som av någon anledning presenteras i ett till sextiotalet associerande svartvitt utförande, och rullas sedan bakåt i tiden med hjälp av ciceronen Pierre Bergé, länge såväl Yves Saint Laurents kompanjon som älskare.
Dokumentärens tråd är Bergés beslut att efter Yves Saint Laurents död auktionera bort den gemensamt inhandlade konstsamlingen. Parallellt med genomgången av de fantastiska konstverken klipps intervjuer med levande och döda bekanta till paret Laurent/Bergé in och ger oss inblickar i deras gemensamma förflutna.
Som sagt, det finns en del skavanker i verket, som att väldigt många personer dyker upp utan förklarande namnskyltar. Det förutsätts med andra ord frisk att åskådaren redan är bevandrad i fallet Yves Saint Laurent. Ett troligtvis kraftigt feltänk.
Så okej, ingen början, inget slut (Saint Laurents sista år avhandlas heller inte), men väl en intresseväckande mitt. Det räckte denna gång för mig för att ge L’amour fou en fyra.
Skriven 2010-10-15
