Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Frank Miller
I rollerna: Gabriel Macht, Eva Mendes, Samuel L. Jackson
BETYG: TVÅ
PREMIÄR: 2009-01-02
Är själv inget större fan av episodfilmen ”Sin City”, som en av 70- och 80-talets största skapare av tecknade serier, Frank Miller, regisserade tillsammans med Tarantinoprotegén Robert Rodriguez efter egen seriealbumsförlaga 2005. Jo för tusan, ögongodis så det smäller om det, men innehållsmässigt inget som engagerade mer än gårdagens väderleksrapport. Berättades förresten inte samma sömniga story tre gånger på raken? Nej, fråga inte mig, jag har för länge sedan lagt upplevelsen på glömskans hylla… Verket ifråga utmynnade dock i att Miller av många utsågs till the next big thing även på filmhimlen.
I dessa sammanhang dök hans namn åter upp två år senare när ännu en av hans s.k. grafiska noveller filmatiserades, ”300” i regi av Zack Snyder (som i dessa dagar färdigställt ännu en serietidningsadaption, ”Watchmen” efter Dave Gibbons och Alan Moores förlaga och en personlig jättefavorit; rättighetsproblem tycks emellertid hålla denna borta från marknaden just nu).
”300” gick hem hos publiken även den och så fick då Miller förtroendet att göra något på helt egen hand.
”The Spirit” såg ursprungligen dagens ljus 1940 och var (och är) en tecknad serie om en maskerad brottsbekämpare vid namn Denny Colt. För att citera Wikipedia: ”The stories range through a wide variety of styles, from straightforward crime drama and noir to lighthearted adventure, from mystery and horror to comedy and love stories, often with hybrid elements that twisted genre and expectations.” Geniet Will Eisner skrev och tecknade. Eisner avled 2005 men ”The Spirit” lever fortfarande i serieform och har faktiskt så gjort ända sedan den startade med ojämna uppehåll. I Sverige vill jag minnas att den gick i ”Fantomen” under en period (80-talet, tror jag det var).
Eisner var som sagt en av de allra största inom seriemediet och mannen har satt sin prägel på många efterkommande generationer, inte minst har en viss mister Frank Miller insupit mästarens ord och bilder. Millers ”Sin City” kan, åtminstone visuellt, sägas vara ett svar på Eisners ”The Spirit”.
Och då var vi tillbaks vid den dagsaktuella filmatiseringen ifråga.
Inledningen är jävligt stirrig och man befarar det värsta (något präglad av förhandsrapporterna). ”Sin City”-klonad, d.v.s. svartvit serietidningsestetik med fåtalet inslag av färg. När sedan själva logotypen ”The Spirit” dyker upp – det som förebilden Eisner var helt suverän på; att forma bokstäver med hjälp av storstadens hustak sedda uppifrån – som en röd blaffa är de förutfattade meningarna rätt cementerade. Det här är inget bra.
Därefter följer ändå en halvtimma ungefär där en viss serietidningskänsla börjar infinna sig, inte helgjuten, men det känns som man vore på väg mot något riktigt trevligt.
Men icke sa Nicke, ”The Spirit” leder ingen vart, det blir varken hackat eller malet. ”Sin City” var åtminstone konsekvent i sitt upplägg, här blir det allt mer tvärtom. Filmen utspelas till synes i ett svart-vitt noir-aktigt 40-tal. Men helt omotiverat slängs med jämna mellanrum moderna atteraljer in: videokamera, mobiltelefon och laptop. Totalt poänglöst!
Lägg till detta en massa arty-farty-scener som den där The Spirits huvudmotståndare The Octopus, gestaltad av Samuel L. Jackson, får något slags nazistspel eller den där han ”uppfinner” fötter med ett litet huvud på (be mig inte förklara).
Skådespelarna gör överlag hyfsat ifrån sig. Samuel L. Jackson påminner förvisso mest om en psykotisk Jar Jar Binks, men han äger trots allt karisma. Det gör däremot inte Scarlett Johansson, vars rollfigur är helt meningslös. Både The Spirit själv, Gabriel Macht, och hans femme fatale, Eva Mendez, är helt ok (trots att hennes karaktär inte övertygar det minsta).
Nej, jag vet faktiskt inte vem detta verk skall kunna tillfredsställa. Inbitna Frank Miller-fans, kanske, men jag tror inte ens det. Jag ger det dock det ovanstånde betyget, eftersom det faktiskt finns något där under ytan (och på ytan några rätt läckert koreograferade slagsmål).
Skriven 2009-01-02
