Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Clint Eastwood
I rollerna: Clint Eastwood, Hilary Swank, Morgan Freeman
BETYG: TRE
PREMIÄR: 2005-04-08
Forumets alltid lika kritiske utsände var givetvis på sin vakt efter att ha tagit del av en mängd ENBART POSITIVA skriverier beträffande numera ikonförklarade Clint Eastwoods senaste skapelse, ”Million Dollar Baby” – ett verk som dessutom lagt beslag på de flesta av de tyngsta Oscarstatyetterna när det begav sig senast.
När jag slår upp morgontidningen och finner att t.o.m. oftast ganska svårflirtade kollegan Aghed ger ”Million Dollar Baby” fem av fem möjliga vad-det-nu-är-för-nånting och trumpetar ut MÄSTERVERK, inser jag att mänskligheten aldrig kommer att enas.
Allas vår Clintan, den tidigare i finkulturella kretsar länge så bespottade, har ända sedan debuten med ”Play Misty For Me” 1971 i mina ögon framstått som en kompetent men konstnärligt ytterst ojämn filmregissör. Mer eller mindre utmärkta skapelser som exempelvis ”Pale Rider”, ”Bird”, ”Vit jägare, svart hjärta”, ”A Perfect World”, ”De skoningslösa”, ”Broarna i Madison County” och ”Mystic River” har varvats med ren skit såsom ”Sudden Impact”, ”Firefox”, ”Heartbreak Ridge”, ”The Rookie” och ”Space Cowboys”. Och givetvis ett och annat verk som hamnat lite mittemellan. ”Blood Work” från 2002 visar att det nog dags att lämna över de rena actionhjälterollerna till någon yngre förmåga. För tro det eller ej, ”Dirty Harry” fyller 75 år den 31 maj i år.
Läs nu inte in något fördomsfullt i detta; men inte minst med tanke på att det rör sig om en gammal actionräv, som, när han enbart skådespelade, aldrig blev tagen på allvar, imponerades åtminstone jag mer än lätt 2003 vid betraktandet av ”Mystic River” (baserad på Dennis Lehanes förnämliga roman), trots att jag visste att detta är en man som kan leverera. En mästerlig, modern thriller i det lilla formatet – tillhandahållen av en då cirka 72-årig man.
Så visst har han det i sig, och visst ser han fortfarande överjävligt bra ut, men i kategorin världen 55 bästa skådespelare tror jag aldrig jag kommer att placera honom, hyllningarna för prestationen i ”Million Dollar Baby” till trots. Det här är bara ännu en variant på den i ryggraden grundmurade (anti)hjälten. Inte dåligt alls, men riktig smärta förmedlas aldrig. Mannen lever än i dag mer på sitt utseende än sina skådespelarkonster.
”Million Dollar Baby” erhöll alltså den vinnande Oscarstatyetten för ”Bästa Film”, ”Bästa Regi” (Eastwood), ”Bästa kvinnliga huvudroll” (Hilary Swank) och ”Bästa manliga biroll” (Morgan Freeman) detta år. Vilket återigen bevisar att de röstberättigade inte ser mycket film. Alternativt att de inte förstår sig på mycket annat än mainstream. Alternativt att de är köpta. Alternativ att de helt enkelt är dumma i huvudet. Alternativt att… Ja, för min del kan man gärna skrota arrangemanget, men det finns så klart andra intressen…
Dags att gå in på själva verket. Och vill ni inte veta, sluta läs här – för detta låter sig inte göras utan s.k. ”spoilers” (det vill säga man avslöjar ganska mycket av handlingen).
Inledningsvis en boxningsfilm i traditionell mening. Old School-uppbyggnad. Underdogen är i detta fall en kvinna (fint gestaltad av Hilary Swank) – från underklassen, strax över de trettio, lite för gammal för att satsa på en boxningskarriär egentligen, men härligt besatt, full av oskuldsfull vilja. Klart att tjejen ska få chansen!
”If you just fight hard enough, if you just want it hard enough, you can be what-ever you want! You can get anything you want! ANYTHING!”
Inga egentliga problem! Befinner vi oss i Amerika eller Somalia? Tänkte väl det!
Voice-over som görs av Morgan Freeman. Är det detta, som gör att man under de första minuterna förnimmer stora doser Stephen King och framför allt Frank Darabonts båda adaptioner av den förstnämndas båda verk “Nyckeln till frihet” och “Den gröna milen”? Tja, Freeman gör en voice-over även i “Nyckeln till frihet”…
Det följer några schyssta one-liners och så lunkar filmen på i invanda spår. Goodie-goodie-feeling, när svårtillgänglige boxningscoachen Eastwood äntligen tar sig an damen och klättringen mot stjärnorna börjar. Men samtidigt ständigt lite för lång och lite för långsam (2 timmar och 12 minuter sammanlagt). Den utdragna serveringstiden har jag egentligen inte något emot att köpa – såvida eftersmaken är god. Men det är här mina invändningar kommer…
Klyschorna, klichéerna och karikatyrerna står som spön i backen – för att inte tala om några avgörande logiska luckor!
Eastwood har givetvis innerst inne ett hjärta av guld. Boxningsdamen också. För att inte tala om Eastwoods sidekick, Morgan Freeman – en gång en lovande boxare som inte lyckades gå hela vägen. På Eastwoods gym huserar både opålitliga tränare/managers såväl som en idiot av klassiskt snitt (givetvis också utrustad med ett hjärta av guld). Och en ”värsting” som bara längtar efter att förnedra ”idioten” – och som också kommer att göra så, bara för att sedermera bli nerslagen av en ingripande Freeman – som väser ”110! Get a job!” (110 syftar på att Freeman bara gjorde 109 officiella kamper.) Publikfriande? Ja, det är bara förnamnet!
Hilary Swanks bakgrund är ett liv i ”trailor-park trash”–miljö och trots att verket levererar några ypperligt intensiva, välspelade minuter, då hon återvänder till sin familj och barndomshem, andas scenerna samtidigt så mycket karikatyr att man har svårt att veta vilket ben man skall stå på.
Och ju större luckorna i manus blir, desto mindre blir benägenheten att kalla ”Million Dollar Baby” mästerverk, eller ens en fyra på en skala ett till fem.
Vår ”baby” erbjuds slutligen en stor match mot den tyska mästarinnan i klassen. Och om jag nu hängde med i presentationen är antagonisten… en färgad, f.d. prostituerad från f.d. Öst-Berlin, vida känd för att använda alla de vidrigaste fula medel som står till buds för att vinna en fight. (Mama Mia, det enda de glömde var väl att ge henne en mustasch!)
Maggie Fitzgerald (Swanks karaktär i filmen) håller länge jämna steg med ”odjuret”. Det är då det händer. Efter fyra, fem ronder – just då gonggongen gått – avfyrar den hemska tyskan, av någon anledning betitlad “Billie, the Blue Bear” ännu ett oschysst fulslag och Maggie närmar sig canvasen. Men stoppas dessvärre av den pall i ringhörnan där det är tänkt att boxarna skall kunna vila ut någon minut.
Svartruta. När hon vaknar upp igen är Maggie förlamad från nacken och nedåt. Plus halva ansiktet tycks det som.
Vi talar om filmens sista tredjedel och verket har uppenbarligen tagit en drastiskt vändning från det ordinära till det…?
Ja, vad ska man säga? En film om dödshjälp? ”Gökboet”–pastish? Nej, jag vet faktiskt inte.
Vår hjältinna tycks nu ha begränsade möjligheter till att leva ett normalt liv. Berättartexten meddelar att Eastwood så småningom finner ett BRA behandlingshem åt henne. Facket betalar.
Men jag vet inte, jag.
Det är nu frågorna blir riktigt obesvarade, för att inte tala om besvärande.
Eftersom jag själv har varit ganska bekant med sjukvård, vet jag att ett ”kolli” måste skötas om. Patienten måste vridas och vändas, hur tråkigt den än är för alla inblandade parter, för att undvika liggsår. Måste tvättas, smörjas och masseras. Kroppen måste helt enkelt hållas under uppsikt. I ”Million Dollar Baby” tycks det gå veckor innan någon lyfter på lakanen och upptäcker en stinkande, svart del av lemmen vanligtvis betecknad benet: ”Ojdå, det här ser inte bra ut, vi måste nog amputera!”
Ja, det är så mycket mer: Maggie tycks ha ansetts förlorat kampen mot Billie, the Blue Bear, trots att miljoner TV-tittare och publik på plats har sett hur Billie mer än rejält trampat över gränsen för det tillåtna, estetiska, moraliska o.s.v. och borde vara diskvalisiferat för livstid, ja, fängelse egentligen… men, men… detta uttrycks aldrig i filmen…
Maggie är nu i det närmaste totalt förlamad. Clintan befinner sig ständigt vid hennes sida. Trots detta sätter hon plötsligt allt hopp till den tidigare ganska föraktade hillbillyfamiljen. Varför? Visst spelar hennes tillstånd in, men ändå, riktigt logiskt känns det inte.
Och när stackars Maggie slutligen ber stackars Clintan avsluta hennes liv… Inga som helst vakter på det bästa sjukhemmet Clintan kunde hitta?
Två självmordsförsök till trots, ingen anslutning från ”andningsmaskinen” till någon central bevakning?
Jag förstår faktiskt inte varför denna film har blivit så hyllad. Om den hade presenterats som ett ordinärt Hollywooddrama hade det inte varit några problem, det är, summa summarum, en ganska fin film, men som något av filmhistoriens absolut allra bästa?
Och då har jag inte ens nämnt Eastwood egna skumma karaktär. Eller Freemans. Eller prästens. Eller… Nej, jag har inget emot att inte få alla svar serverade, men någonstans måste man dra gränsen mellan frågor som åskådaren av filmskaparen ombeds penetrera i ett större andligt syfte och slarvigt manusarbete.
Ok – men ingen KO, med andra ord.
Skriven 2005-04-08
