Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Zack Snyder
I rollerna: Sarah Polley, Ving Rhames, Jake Weber
BETYG: TRE
PREMIÄR: 2004-06-25
Re-make. Nyinspelning. Oftast av succé från något tidigare decennium – alternativt utländsk framgång. Framför allt ett amerikanskt fenomen. Fräsch version för en ny generation. Inte sällan med katastrofalt slutresultat. Men undantagen bekräftar som bekant regeln.
Ryser fortfarande när jag tänker på Gus Van Sants nyinspelning av ”Psycho” (1998) och särskilt annars så omdömesgille Tim Burtons pinsamt mediokra ”Apornas planet” (2001). Ser med andra ord heller inte riktigt fram emot bröderna Coens ”Ladykillers” som har premiär i veckan som kommer.
Men nu är det en gång så, att både musik- och filmproducenter tänker att det som slog en gång, kan slå igen. Modern teknik, ni vet, det går att göra saker och ting så mycket bättre nu, så mycket häftigare. Vilken tonåring idag ser en gammal mossig film i svart-vitt, även om den presenteras som skräck? (Ja, givetvis en hel del, enligt undertecknad, men ovanstående citat står för en fiktiv filmbolagsmogul, om det nu inte framgått helt och fullt…)
Originalversionen av dagens film, George A. Romeros zombieklassiker ”Dawn of the Dead”, kom redan 1978 (dock naturligtvis inte till den av socialdemokratin lilla skyddade verkstaden benämnd Sverige), men skrämmer och fascinerar fortfarande lika mycket idag. Och är tack vare fenomenet DVD numera även tillgänglig för alla (det var med andra ord inte alltid bättre förr!). Tillsammans med “ettan” i serien, ”Night of the Living Dead” (1968), är detta något som bör ingå i var filmälskares referensbibliotek, det vill säga inte bara skräckfilmsentusiastens. “Trean” i trilogin, ”Day of the Dead” (1985), är däremot absolut inget “måste”.
Ser att recenscentkollegor läser in begåvad samhällskritik i originalet. Personligen tycker jag inte man skall läsa in alltför mycket i skräckfilm, frånsett ambitionen att skrämmas. Romeo må ha haft lite civilisationskritik i bakhuvudet när det begav sig, men har senare knappast framstått som någon större samhällsanalytiker. Bara för att man placerar några skådespelare i en miljö typ “efter det sista stora kriget” betyder det inte alltid knivskarp samhällsanalys. Däremot ska man inte ta ifrån Romero att han i sin ungdom var en sjuhelvetes duktig och innovativ skräckfilmsproducent. Tyvärr nådde han sin “peak” tidigt och har de senaste 25 åren haft svårigheter att matcha sina första verk. Dock skall Romero för evigt hyllas för den banbrytande upptakten.
Så även om dagens ”Dawn of the Dead” aldrig existerat utan förlagan, skall den givetvis ändå ses och granskas som ett fristående verk (precis som producenterna önskar). Och som sådant får det godkänt. Har du inte sett originalet, kan detta till och med bli ett riktigt litet fint minne för livet!
Regissören, Zack Snyder, lär komma från musikvideobranschen, och det märks, framför allt inledningsvis. Och i just detta fall är det absolut inte på något sätt förringande menat. Den första kvarten eller sådär är en riktigt häftig visuell berg- och dalbana. Snyggt klippt, häftiga bildlösningar, läckert foto; man sitter nästan med öppen mun.
Den fortsatta utvecklingen är likaså positiv. Vår hjältinna, fint gestaltad av Sarah Polley, reagerar ungefär lika emotionellt som en normal människa förmodligen skulle göra, det vill säga bryter ihop och ger utlopp för sin rädsla och frustration när “the shit hits the fan”. (Till skillnad från ensemblen i till exempel ”Day After Tomorrow”, som tycks tycka att jordens undergång är i paritet med att tappa cykelnyckeln.)
Dessvärre figurerar det i filmen även en karaktär av Polleys absoluta motsats, en yuppietyp som bara ser saker och ting cyniskt och ironiskt och som verkar hämtad från värsta sortens C-såpa. Denna osannolika figur sänker verket flera snäpp.
Precis som i förlagan hamnar våra huvudpersoner i en stängd galleria. Det råder motsättningar överlevande emellan innanför murarna och utanför finner vi ett inte så litet gäng hungriga levande döda utanför. Den rätta ångestladdade stämningen infinner sig. Splatterfansen får sitt (kräkfilm?). Framåt slutet avtar dessvärre intensiteten något, några överraskande usla dialogpartier infinner sig, folk börjar begå de i skräckfilmssammanhang typiska irrationella handlingarna (springa ut bland hundratals zombies efter en liten gullig smitande hund exempelvis) och det dyker även upp några konstiga klipp (i samband med bussutflykten bland annat, eller blinkade jag bara till vid fel tillfälle?).
Nämnas kan också att 2004 års zombies inte är några stapplande, senfärdiga stackare, utan tycks ha fler knop i den sönderfallande kroppen än de troligtvis hade i levande tillstånd. Är inte riktigt förtjust i denna utveckling, men nu skulle vi ju inte jämföra. Dagens ”Dawn of the Dead” är för en gångs skull en helt okej nyinspelning. Kan den dessutom få publiken att leta upp de första två – helt överlägsna – delarna i Romeros trilogi på DVD är re-maken än mer berättigad.
Skriven 2004-06-25
