Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Michel Gondry
I rollerna: Jim Carrey, Kate Winslet, Kirsten Dunst, Mark Ruffalo, Elijah Wood
BETYG: FYRA
PREMIÄR: 2004-08-20
”Eternal Sunshine of the Spotless Mind” påvisar eventuellt ett intressant trendbrott. En film behöver kanske inte längre säljas på en storstjärnas eller regissörs namn, utan lika gärna på manusförfattarens. Charlie Kaufman har gjort det igen!
Efter ”I huvudet på John Malkovich”, ”Human Nature”, ”Confessions of a Dangerous Mind” och inte minst ”Adaptation” har Charlie Kaufman presenterat och etablerat sig så pass att det är hans namn som nämns först när det nu talas om ”Eternal Sunshine of the Spotless Mind”, inte huvudrollsinnehavarna Jim Carreys eller Kate Winslets, ej heller regissören Michel Gondrys. Starkt jobbat! Men så skriver Kaufman också fantastiska manus som skiljer sig från allt annat på repertoaren.
I ”Eternal Sunshine of the Spotless Mind” återförenas Kaufman med franske musikvideovirtuosen Michel Gondry. De arbetade tillsammans redan 2001 i ”Human Nature” (dessvärre ej sedd av undertecknad), Kaufmans andra filmmanus. Gondrys klart begåvade verk lär knappast ha undgått den någorlunda ofta återkommande MTV-tittaren; Björks ”Human Behaviour” och Daft Punks ”Around the World” är kanske de mest bekanta skapelserna. För den som är intresserad av Gondrys musikvideoproduktion, leta upp dubbel-dvd:n ”The Work of Director Michel Gondry”, där rubbet lär finnas.
Att gå in på handlingen i ”Eternal Sunshine of the Spotless Mind” låter sig inte göras så lätt, och skall nog ej heller göras; det här är en berg- och dalbanefärd som åskådaren bör låtas ta in utan alltför mycket bakgrundsinformation. Dock kan det väl nämnas att handlingen utspelas lika mycket inne i Jim Carreys hjärna som utanför. Och att det hela handlar om att utplåna frustrerande minnen med hjälp av modern teknik.
Och även om man med lite god vilja kan se filmen som en romantisk komedi, är det minst lika mycket, nej mer, en mörk, ångestframkallande, mardrömslik psykologisk thriller. Plus alla faser däremellan. Trots detta, ytterst psykologiskt övertygande. En vuxen film. Som sagt, Kaufman författar som ingen annan.
Gordy har även gjort sitt för att bidraget har blivit en helt fantastisk skapelse, de visuella lösningarna är underbart smarta; luta er tillbaks och njut. Det är så här åtminstone mina drömmar kan se ut ibland.
Och att slippa Carreys vanligtvis groteskt överspända minspel är bara det värt en hel del av biljettpengen (frånsett i några få korta sekvenser, där det känns helt befogat). Carrey är faktiskt utomordentlig som den alldaglige losern Joel som vantrivs på sitt jobb (vad han jobbar med framgår dock aldrig), men utöver det inte har något liv överhuvudtaget. Han ser faktiskt riktigt bra ut när han slipper ansikts- och kroppsgymnastisera. En ung Jack Nicholson.
Kate Winslet är även hon ytterst övertygande som Carreys stora kärlek. Det här är människor sprungna ur verkligheten. Det här är människor man snabbt lär känna, den absurda handlingen till trots. Och det gäller inte bara de båda huvudrollsinnehavarna, samtliga rollfigurer framstår som personer av kött och blod – åtminstone till sammanhanget sett.
Men allt håller toppklass, foto, klippning (otrolig!), den övriga ensemblen.
Om någon kritik skall riktas mot verket, är det att det hela kanske håller på lite för länge. Publiken blir ständigt uppsnurrad, det fintas, det hoppas hit och dit i tidskronologin och mellan dröm och verklighet, det gäller att inte missa en sekund (kissa innan föreställningen börjar) och efter en-och-en-halv timma är man så pass färdig, att man när trådarna skall knutas ihop knappt orkar ta in mer.
Och sedan vinglar man ut, ordentligt punschig och undrar vad som körde över en. Hängde det verkligen samman? Tänk er ”Pulp Fiction” gånger fem. Men det gör det säkert. Hänger samman, vill säga. Det är inga dumskallar som står bakom filmen. “They don´t give this show to monkeys!”, som Letterman så vackert brukar formulera saken.
Sensmoral? Att göra våld mot hjärnan, oavsett teknik eller ändamål, håller inte. Plus naturligtvis att kärleken övervinner allt. Eller gör den det?
Skriven 2004-08-19
