Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Brett Ratner
I rollerna: Hugh Jackman, Halle Berry, Ian McKellen
BETYG: TRE
PREMIÄR: 2006-05-24
Den troligtvis inte alls sista X-Men-filmatiseringen känns väldigt mycket som just en serietidning. Och det kan ju i sammanhanget inte vara alldeles fel..!?
Mutanternas sista strid utspelas, enligt annonser i vår inhemska press, av någon anledning i Sverige två dagar före premiären i USA, men uppgifter på nätet säger att den redan kunnat ses i Mexico City sedan den 15:e denna månad. Skit samma, kan man tycka, men lite skumt är det allt med denna uppenbarligen falska marknadsföring…
Hursomhelst, ”X-Men: The Last Stand” följer de båda föregångarnas mönster, d.v.s. WYSIWYG (what you see is what you get; uttalas WIZ-zee-wig. / språkred. Tönisbergs anm.) – och det betyder inga konstigheter, hur konstiga våra hjältar och hjältinnors och deras antagonisters egenskaper må vara. Enligt undertecknad är dock detta trilogins stora nackdel. Avsaknaden av ”twists”, vändningar, överraskningar, gör det hela ofta lite småtråkigt.
Inspelningen av det dagsaktuella verket lär ha kantats av en hel del turbulens.
Från början var det tänkt att de båda föregångarnas Bryan Singer skulle regissera även ”trean”, men då erbjudandet att ta över projektet ”Superman Returns” dök upp, valde Singer det sistnämnda. Det ironiska är att han tog över detta arbete från Brett Ratner, som alltså idag står som regissör till ”The Last Stand”. Däremellan innehades emellertid jobbet en kortare tid av Matthew Vaughn, mest känd för att ha regisserat ”Layer Cake”. Den långa produktionstiden gjorde dock att även denne andre regissör lämnade ”X-Men”-projektet till förmån för familjeliv i England.
För att skruva till det ytterligare i form av ödets ironier och de berörda filmernas regissörstillsättningen, kan det nämnas att Ratner var en av kandidaterna att regissera den allra första ”X-Men”-filmen.
Att omständigheterna påverkat slutresultatet negativt kan jag egentligen inte se, frånsett faktumet att karaktärer skrivs in och ut, utan att egentligen etableras tillräckligt, men detta har gällt de två tidigare produktionerna också.
Både denna och den första ”X-Men”-filmatiseringen har klockat in på 104 minuter och även om man inte längtar efter 2,5-timmars-filmer, är det kanske just vad denna serie behövt. Alternativt färre rollfigurer. Denna gång är det är det Cyclops (James Marsden) som skrivs ut ur handlingen snabbare än han kom in, medan Famke Janssens Dr. Jean Grey/Phoenix återuppstår med minst sagt förnyade krafter. Å andra sidan var “tvåans” speltid 133 minuter, och jag minns att jag satt och gäspade stora delar av den andra hälften.
Därmed också sagt att jag gillar denna episod klart bättre än föregångaren. Ratners båda “Rush Hour”-epos återspeglas i dagens anrättning. Ren och skär serietidningsaction. Och det är gott så.
Vill man, kan man läsa in storpolitik och exentiella frågor i storyn och visst, varför inte? Den amerikanska regeringens forskare har funnit ett botemedel mot mutanternas förmåga att utveckla sina märkliga egenskaper och erbjuder dem detta, så att de kan bli normala samhällsmedborgare igen. Avvikare, här får du en spruta så att du kan inlemmas i medelklasskulturen! Inga fler homosexuella, nya invandrare, svarta och terrorister! Ganska bra intrig faktiskt.
Och på något sätt lika bra som en serietidning (av 70-talskaraktär, ”X-Men”s-magasinets andra guldålder) hade presenterat det hela. Relativt enkla lösningar, klara direktiv, ganska svart-vitt (fast i färg).
Storm, gestaltad av Halle Barry, är tänkt att bli mutantskolans nya rektor och så småningom axla professor Xaviers (Patrick Stewart) mantel, men gör det inte speciellt övertygande (skådespelarmässigt). Hugh Jackmans Wolverine har också setts mer karismatisk, men känns trots allt ok. Nye blåe Beast, gestaltad av Kelsey Grammar, har klart mindre speltid, men gör desto mer av sina minuter på duken. Winnie Jones Juggernaut är bara Winnie Jones och ganska malplacerad som X-Men-figur. Andra, exempelvis Multiple Man (Eric Dane), hinner man knappt lära känna.
”The Last Stand” är ett klart godkänt verk. Ingen revolutionerande filmskapelse, men jämför den gärna med en underhållande stunds serietidningsläsande. Ibland behövs det inte mer. Och ibland är det inte det sämsta.
Skriven 2006-05-24
