Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Roland Emmerich
I rollerna: Dennis Quaid, Jake Gyllenhaal, Emmy Rossum
BETYG: TVÅ
PREMIÄR: 2004-05-27
Att vetenskapsvärlden avfärdar nya Hollywoodspektaklet “Day After Tomorrow” som orealistiskt är inget som stör Dvd-forums recensent över hövan, däremot förekommer en hel del annat anmärkningsvärt. Varför sitter man exempelvis och smågäspar filmen igenom? Och varför bryr man sig inte speciellt mycket om hur det går för huvudrollsinnehavarna?
Klimatforskare avfärdar “Day After Tomorrow”, Hollywoodtysken Roland Emmerichs dagsaktuella skapelse (han står för såväl manus som regi), som verklighetsfrånvänd. Och visst, att polarisarna smälter, dränker halva jordklotet, kyler ner Golfströmmen, något som i sin tur leder till en ny istid, allt detta expedierat under cirka bara en veckas tid, verkar även hos en komplett idiot på området – som undertecknad – som lite för mycket, lite för snabbt. Men det är trots allt inte detta som stör, syftet är givetvis gott, detta är något som – kanske – kan hända, om vi inte börjar behandla Moder Jord med lite mer respekt. Det där kan vi köpa.
Nej, vad som stör är att man 125 miljoner dollar till trots och all världens teknik inte lyckas ge lite liv åt verket.
Frånsett “Universal Soldier”, en suverän liten b-film där både vår egen Dolph Lundgren och Jean-Claude Van Damme gör sina livs roller, har det alltid därefter saknats något i Emmerichs filmer, och ju mer budget, desto mer av den varan. Hyfsade premisser i “Stargate” leder inte riktigt någonstans, “Independence Day” och “Godzilla” bara bullrar och mullrar och så “Patrioten” som kanske inte var så dum som film betraktat, men där förvanskandet av historiska fakta ger en lite fadd bismak. Det bör därför egentligen inte komma som någon större överraskning att mannen nu med mer pengar än någonsin nästan totalt lyckas dränka intresset för huvudpersonerna.
Specialeffekterna är naturligtvis av det mer sensationella slaget – men ändå inte. Har vi inte sett hälften av dem redan i filmer som “Deep Impact” och “Twister”? Och står inte kameran i New Yorks gatubilder på exakt samma ställe som i “Independence Day”?
Ändå är det katastrofscenerna som bär upp filmen. Det är mäktigt när havet sköljer in över Manhattan, och scenerna när Los Angeles drabbar av några riktiga mördarcykloner följer inte långt efter. Ett fartyg som stilla flyter fram bland New Yorks skyskrapor tillhör också höjdpunkterna.
Men så var det det där med “the human factor”. Man kan väl säga att det inte är speciellt ont om präktiga amerikaner, såväl män som kvinnor och barn och tonåringar, fattiga och rika, friska och sjuka, färgade och vita (och visst, det finns en liten vovve med också). Alla lika äppelkindade men förvånansvärt nollställda med tanke på vad som rasar runt omkring dem. Frånsett filmens ”skurk” då, vicepresidenten med drag av Dick Cheney.
Dennis Quaid porträtterar en vetenskapsman vi bara sett alltför många gånger förr på bioduken – mannen som förutser en katastrof om vi inte gör något, och som under den första timman tvingas slåss mot väderkvarnar, för att under den andra, när hans opponenter fått krypa till korset, åter kallas in och räddar världen. Tja, Quaid är väl okej, men det är en klart tråkig snubbe han porträtterar.
Och så har vi det långsökta spänningsmomentet. Quaid har en nästan lika okarismatisk son, Jake Gyllenhaal från Donnie Darko, som mitt under världens undergång fastnat i New York, medan pappa befinner sig i Washington. Gyllenhaal var helt perfekt i Donnie Darko men här gör Tobey Maguire-kopians trevande, släpiga spelsätt att man vill, om inte ge honom en spark i röven, så åtminstone bjuda honom på ett stort glas sprit, så han vaknar ur sin dvala och förhoppningsvis visar sig vara åtminstone något litet uns rolig. Och gänget som råkat hamna i hans sällskap är nästan ändå gråare. Nej, det här är inga kombattanter man trycker tummarna blodiga för.
Sedan följer en riktigt fjantig sekvens där duktige Dennis Q., mitt under något arktiskt snöoväder, mer eller mindre fotvandrar från Washington till Manhattan för att undsätta sin son. Mission impossible? Det kan man tycka, men ror ni han klarar det?
Den rätta undergångsstämningen infinner sig med andra ord inte. Datorgenererade effekter, hur fantastiska de än må vara, slår inte längre gemene man med samma häpnad som förr. Och när man inte lyckas få publiken att identifiera sig med hjältarna och hjältinnorna, kan betyget inte bli annat än underkänt. Icke desto mindre, lär investerarna få tillbaks sina pengar.
Skriven 2004-05-26
