PRETTY MAIDS, Amager Bio, Köpenhamn den 7 december 2017

Klicka på bilden, för att se hela bilden

På åttiotalet långt innan storheter som Volbeat och Dizzy Mizz Lizzy var påtänkta förgyllde D.A.D den danska hårdrockvärlden bortom King Diamonds djävulstyg. Ungefär samtidigt kom Pretty Maids att göra avtryck. Dessvärre inte på något bredare front även om de i likhet med många andra blev “big in Japan” när marknadsföringen brast alternativt mottagandet var av det kallsinniga slaget på övriga utländska marknader.

Hygglig karriärrullning

Lite synd, kan jag tycka. Kvintetten är en pålitilig rockmaskin som släppt hela femton album av inte sällan god internationell kvalitet och allt som oftast levererat gedigna konserter. De har aldrig gett upp trots idel medlemsbyten och en världslansering då det begav sig som aldrig bar frukt i någon större omfattning.

Fast eftersom bandets grundare, tunne sångaren Ronnie Atkins och den numera tämligen runde gitarristen Ken Hammer är kämpar av rang har de fortsatt rocka under alla år ändå. Varför då, kan man undra. Tja, en förklaring är säkert att karriären trots allt rullat på hyggligt på en vettig nivå. Sedan ska väl inte lusten underskattas heller. Gubbsen tycker alltjämt det är roligt, och mer än så behövs inte ibland.

Komfortabel hygge

På Amager Bio var det till synes utsålt, och vad mer kan egentligen ett danskt band önska sig än hemmaplan än tusen personer som längtar efter en präktig dos rockhygge? Och säga vad man vill, men herrarna såg ut att vara mer komfortabla och tända denna kväll än under förbandsuppdraget till Scorpions på Royal Arena en dryg vecka tidigare.

Längs minnenas aveny

Repertoarmässigt var receptet dock av samma natur som alltid. Upplägget är att ta en promenad längs minnenas aveny och inte älta för mycket av det nya materialet. Det faktum att endast fem sånger från de fyra senaste albumen avverkades säger det mesta i detta avseende.

Å andra sidan hade valen gjorts med fingertoppskänsla. Titellåten från förra årets utgåva, Kingmaker framstod till exempel som ett givet nyckelspår bland verkets tyngre alster denna afton. Lika stark var den politiskt laddade Mother of All Lies. Vi talar tydlig riffig tyngd mixad med avsevärd melodikänsla, och detta är något som hängt med genom den trettiosex år långa karriären.

Rockar som 1984

Fast det är förstås givet att ungdomens metaltendenser tonats ner. Korthuggna fotbollsrefränger som Loud and Proud och We Came to Rock tillhör flydda tider. Dagens Pretty Maids har mognat om ni så vill, men på Amager Bio fick man bekräftat för sig att de alltjämt kan rocka som om det var 1984.

Eller plocka fram en och annan AOR-dänga ur rockärmen för att variera dieten, för övrigt. Som Rodeo med både tidstypisk stämsång och klaviaturer. Eller varför inte Little Drops of Heaven, en snyggt uppbyggd midtemposak av det mjukare slaget. Eller Phil Lynottcovern Please Don´t Leave Me, som blivit något av en signatur för bandet.

Bejakar sitt förflutna

Summa summarum får man väl säga att Pretty Maids är ett band som alltjämt har både vitaliteten och hungern i behåll. De vill och kan leverera godset, men till skillnad från Europe har de ingen som helst vilja att förändra sin profil på samma sätt som Upplands Väsbys stoltheter. Där svenskarna mer eller mindre avsagt sig sin hårfagra period bejakar och står Atkins och gänget för sin. Något jag kan tycka är ganska uppfriskande. Synd bara att det är lika svårt att undvika att placeras i nostalgifacket då som det är att få creddpoäng av trendängsliga kollegor. Men sånt är livet. Alltså inte alltid så rättvist.

Skriven 2017-12-08