Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: Brigitte Robillard
Varekai spelas på Royal Arena till och med den 26 mars.
Föreställningen återkommer därefter till Skandinavien i höst (2017) och spelas då på följande platser och dagar:
1-3 september, Spektrum, Oslo
6-10 september, Malmö Arena, Malmö
11-15 september, Ericsson Globe, Stockholm
5-8 oktober, Hartwall Arena, Helsingfors
Jag har sagt det förr, och säger det igen; Cirque du Soleil upphör aldrig att imponera. Varakai är den totalt femtonde uppsättning som avnjutits – av totalt hisnande trettiofem som haft premiär sedan starten 1990. Nio av dessa, däribland vattenfixerade O och sensuella Zumanity har skådats i Las Vegas medan resten har varit turnerande föreställningar. Med tanke på denna digra konsumtion borde kanske trots allt en viss mättnadskänsla ha infunnit sig hos mig. Men icke, fräschören, pampigheten och nytänkandet lyser fortfarande igenom helheten.
Fast med detta sagt, så är det klart att en viss igenkänningsfaktor trots allt gjort sig påmind på senare år. Varitéorienterade Zarkana är väl det tydligast exemplet på detta, här kändes det till och med som att en viss idétorka infunnit sig även om inramningen i vanligt ordning gav valuta för entrébiljetten.
Varekai har dock inget tema, typ ovannämnda O och Zumanity, utan har mer ett berättarorienterat fokus á la actionladdade Ka eller Beatlesorienterade Love. I det här fallet har man valt att låna från den grekiska mytologin och spåna fram en fortsättning på vad som hände med hjälten Ikaros efter han flugit för för nära solen, och störtat ner från himlen. Enligt den grekiska myten drunknade han i havet, men här dimper han ner i en skog fylld med exotiska varelser istället. Dessa reagerar med nyfikenhet och förundran över Ikaros uppdykande, men i slutänden finner han kärleken i kvällens vackraste och mest stämningsfulla scen där akrobatik av det mest tänjbara slaget spelar en viktig roll.
Fast det bör förstås påpekas att själva historien inte är alldeles tydlig. Som alltid när Cirque du Soleil är i farten är artyness och poetiska tendenser en självklar del av mixen. Å andra sidan behöver man inte ha allt glasklart för sig. För egentligen är det bara att hänga med på åkturen och njuta, och i vanlig ordning finns det en hel del inslag som får en att göra just detta. Som till exempel Ikaros nätakrobatiska övningar högt ovanför scengolvet, det energiska studsmattenumret med idel voltande på längden och tvären och ett nummer där klyschan om ormmänniskor verkligen åter kom till heders.
För att inte tala om den avslutande färgsprakande paraden av stunts, som involverar ett tiotal färglada individer i färd med att kasta sig handlöst med osannolik precision mellan två gungor modell större. Flygturen avslutas sedan i ett slags segelliknande tygstycke, som personerna ifråga kan rulla ner från. Det är häftigt, ursnyggt, tempofyllt och rent av hissnande på ett sätt som bara Cirque du Soleil kan göra det, och någonstans var det faktum att detta storslagna nummer fick avsluta hur självklart som helst. För meningen var väl att de som nu mot förmodan inte var helt övertygade om sällskapets storhet tidigare i alla fall garanterat skulle vara knockade innan slutsignalen i sista momangen. Någon annan förklaring kan i alla fall jag inte tänka mig.
skriven 2017-03-24