Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Kenneth Branagh
Skådespelare: Tom Bateman, Penelope Cruz, Willem Dafoe, Judi Dench, Johnny Depp, Derek Jacobi, Michelle Pfeiffer
Premiär:: 2017-11-24
Betyg: 3
Jag har aldrig brytt mig om att läsa någon av Agatha Christes böcker, men jag har sett åtskilliga filmatiseringar för film och TV. De har alla det gemensamt att jag inte minns någonting alls av handlingen – och jag minns inte vilka som var mördarna. Med ett undatag: Mordet på Orientexpressen.
Det är nu väldigt längesedan jag såg 1974 års filmatisering med Albert Finney som Hercule Poirot. Hur kan man glömma denna historias upplösning? Det är fullkomligt omöjligt! Det är möjligt att denna story har deckarhistoriens bästa – eller, kanske mer troligt, sämsta och dummaste – upplösning!
Okej, nu har alltså Kenneth Branagh regisserat en ny version av boken, och placerat sig själv i huvudrollen som Poirot – försedd med filmhistoriens fånigaste lösmustasch. Den är irriterande ful och jönsig.
Jag tycker att 2017 års Mordet på Orientexpressen är jättebra – fram tills mordet. I en utmärkt prolog avslöjar Poirot en tjuv vid klagomuren. När detta är avklarat måste han hasta vidare till nästa fall, och då tar han Orientexpressen. Poirot känner visst killen som äger tåget, eller hur det var, men alla första klass-kupéer är upptagna. Poirot placeras i en andra klass-kupé – om filmen utspelats idag hade han tvingats åka ersättningsbuss (Jag erkänner, det där skämtet snodde jag delvis av Graham Norton).
Precis som i filmen från 1974 är Branaghs version fullpackad med kända skådespelare. Inklämda ombord på tåget hittar vi Johnny Depp, Daisy Ridley, Penélope Cruz, Josh Gad, Derek Jacobi, Michelle Pfeiffer, Judi Dench och Willem Dafoe – och säkert flera jag glömt. Tågets tjusiga interiörer är smått fantastiska, och bilderna på när tåget far fram över de mäktiga landskapen är maffiga. Jag imponerades och underhölls.
Men så utlöses plötsligt en lavin och tåget spårar ur – och Johnny Depps rollfigur hittas mördad. Och ungefär här dör mitt intresse. Knappt halva filmen har hunnit passera, och den återstående hälften består av att Hercule Poirot förhör de olika passagerna – samtliga är misstänkta – ombord på det stillastående tåget, och själva upplösningen, när mördaren ska avslöjas, är utdragen.
Jag tittade på klockan flera gånger. Denna andra hälft är rätt trist – i synnerhet som jag alltså visste vem mördaren var. Fast det är klart, om man inte känner till detta är filmen kanske spännande. Vad vet jag.
Det var 70mm-versionen jag såg. Visst var den flott, men ärligt talat är jag inte karl att avgöra om bilden faktiskt är bättre än på vanliga visningar. Jag ser ingen skillnad – möjligen gör jag det om jag jämför versionerna sida vid sida.
Filmen avslutas att Poirot skickas iväg till Nilen för att lösa ett nytt fall, och minsann om det inte häromdagen rapporterades att Kenneth Branagh nu ska filmatisera Döden på Nilen, vilken förstås också filmatiserats tidigare. Jag minns inte vem mördaren var – men jag minns hur mordet gick till och hur mördaren dolde sitt dåd.
Skriven 2017-11-23
