Klicka på bilden, för att se hela bilden
Det var lång dags färd mot natt i den danska idyllen Helsingør i lördags. Tre band och stilar samt drygt tre timmars musik stod på menyn. Först habil sleaze med Los Angelesbördiga Faster Pussycat och sedan ett starkt gig med klassisk hårdrock signerade nordirländska The Answer. Men det var givetvis Mr. Big som utgjorde den smakliga huvudrätten.
Lyckligt slut
Fast de fyra kumpanerna har inte alltid varit så såta vänner. Under en femårsperiod i skarven mellan nittio- och 00-talet präglades stämningen av intressekonflikter och osämja. Sedan kom spiken i kistan och upplösningen 2002. Men i snart ett decennium tycks sagan ha fått ett om inte lyckligt slut, så i alla fall en god fortsättning. Tre nya album har det blivit under den här tiden också, det senaste Defying Gravity släpptes så sent som i somras.
Osvikligt fokus
Det är i det ljuset man skulle kunna se dagens Mr. Big, men på samma gång är inte så att man måste göra det. För att döma av lördagens nästan två timmar långa gig är det ett band präglat av både harmoni och osvikligt fokus som ställer sig på scenen i dessa dagar. Kvartetten verkar ha genuint roligt tillsammans numera, och ter sig därtill ytterst tajta. Att beteckna amerikanerna som ett tvättäkta musikerband må ge dåliga vibbar till de surmagat trendängsliga tyckarna, men fans av den här typen av klassisk hårdrock har anledning att gotta sig åt deras hantverk.
Inte som andra
Samtidigt är förstås Mr. Big inte som vilket annat före detta hårfagert åttiotalsband i lådan. Som bekant lutar de sig vare sig åt sleaze eller maffiga arenaljudbilder á la tidiga Bon Jovi. Istället låter de oftast sin hårdrock dofta blues på ett sätt som sjuttiotalets kollegor säkert hade nickat godkännande åt. Som i riffigt tunggungiga Price You Gotta Pay och galopperande Everybody Needs a Little Trouble, hämtad från det ovannämnda nya albumet.
Likaså begagnar sig Mr. Big också av en rak råhet man sällan hör i sådana här sammanhang. Den inledande urladdningen med Daddy, Brother, Lover, Little Boy och American Beauty kan utan tvekan användas som både bevisföremål ett och två i detta avseende.
Ballader och countryförsök
Men låt oss för all del inte glömma de mer radiovänliga sakerna. Just Take My Heart, Wild World och naturligtvis USA-ettan To Be With You var sådant som gav Mr. Big det stora genombrottet en gång i tiden, och de tedde sig precis lika övertygande som allt annat denna kväll.
Liksom setlistans kanske mest udda nummer, den countrykryddade feelgoodskapelsen Damn I´m In Love Again, för övrigt. För grejen med Mr. Big är att de i dessa dagar till synes kan ge sig på vad som helst med utmärkt resultat, inte minst kan jag undra om sångaren Eric Martin någonsin låtit bättre. På något vis har de inte något att bevisa längre. I dagens läge finns en auktoritet, ett oklanderligt musikerskap och en glädjefylld inspiration som är närmast knockande.
Det om något fick man bekräftelse på i lördags.
Djävulens påfund
Sedan kändes det väl inte direkt nödvändigt att Paul Gilbert och Billy Sheehan fick åtta minuter var att lägga på varsitt solo. Gitarristen och basisten bjöd för all del på ovanligt varierade soloutflykter, men i slutänden påmindes man ändå om varför sådant här per definition kan betecknas som djävulens påfund.
Och på tal om djävulens påfund, så hör alla dessa förbannade obotliga sjukdomar också dit. Ingen på Kulturværfet kunde undgå att se Parkinsonsdrabbade Pat Torpey agera körsångare och diskret nyansadderande slagverkare medan ersättande tunétrummisen Matt Starr bankade på för glatta livet. Det var både sorgligt och rörande att skåda, men det var förstås också ett fint exempel på den fina alla för en attityd, som präglar dagens Mr. Big att Torpey alltjämt finns med på bilden.
Det är förmodligen också så att det är denna goda attityd som gör Los Angelescombon till de överlevare och vinnare de är idag. Fast oavsett vilket, så var det sannerligen inte svårt att imponeras där i det Helsingørska kulturhuset.
Skriven 2017-11-05
