Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: Bo Sjökvist, Bengt Löfgren
I rollerna: Bo Sjökvist, Lillemor Dahlqvist, Ingmar Norlén, Mattias Ehn
BETYG: TRE
PREMIÄR: 2017-11-03
En del verkar tro att jag är Johnny Bode-fantatiker. Jag borde liksom vara en sådan, tycker de. Men nej, det är jag inte. Visst är jag fascinerad av denne märklige man, visst har jag fnissat mycket åt “Bordellmammas visor”, visst har jag skrattat åt-, och ibland till och med återgivit, bisarra anekdoter om Johnny Bode. Men jag har aldrig gått längre, och jag är inte medlem i Johnny Bode-sällskapet (en sammanslutning som känns lite för studentikos för min smak).
Det är ju snarare “Den andre Johnny Bode” jag har intresserat mig för – Jan-Olof Rydqvist. Den usle, märklige skådespelaren, vars liv och öde kraftigt liknade Johnny Bodes. Rydqvist var det jag och mina polare som upptäckte och byggde upp en kult kring på 90-talet, Bode var då redan en välkänd kultfigur. Jag tror det var David Nessle som kallade Rydqvist “Den andre Johnny Bode” efter att jag berättat om Rydans bravader.
… Men självklart var jag väldigt nyfiken på den här nya dokumentären om Johnny Bode. Den kunde ju inte vara något annat än intressant, fascinerande och underhållande, med tanke på dess huvudperson.
INGEN TID FÖR KÄRLEK – EN FILM OM JOHNNY BODE innehåller mängder av intressanta, fascinerande och underhållande inslag. Tyvärr är det inte Johnny Bode som är huvudperson. Det här är en film av Bo Sjökvist och Bengt Löfgren, och Sjökvist har placerat sig själv i huvudrollen. Han agerar berättare, han pratar om sin fascination för Johnny Bode, och han är i bild så ofta som möjligt under sin jakt på fakta om Bode. Det greppet funkar – om man är en personlighet som Morgan Spurlock eller Michael Moore. Men det är inte Sjökvist och jag upplevde det som rätt irriterande att filmen handlade lika mycket om honom som om Bode.
Jag utgår ifrån att alla som läser detta vet vem Johnny Bode var – men om någon läsare inte känner till karln: Bode var en sångare och kompositör som skivdebuterade när han var sjutton. Han varvade framgångarna med kriminalitet, han åkte in och ut på mentalsjukhus, han var högst troligt nazist, men fängslades av nazisterna, han reste till Wien och skrev operetter, han smet alltid från notan på krogen, han var mytoman, han skrev sina memoarer redan som ung på 40-talet (i princip ingenting var sant i den boken), och 1968 spelade han in den beryktade och ohemult populära skivan “Bordellmammas visor” med pornografiska schlagers.
Bo Sjökvist intervjuar Lillemor Dahlquist i Malmö, kvinnan som sjöng på “Bordellmammas visor” och som var den som hittade Bode när han 1983 dött i sin lägenhet i Malmö. Medlemmar i Johnny Bode-sällskapet redogör detaljerat för Bodes liv, en läkare uttalar sig om Bodes psykiska hälsa, med mera. Sjökvist åker till Wien och pratar med musikförlaget för vilket Bode en gång arbetade och han lyckas till och med få tag på en österrikiska Bode var gift med några år. Bodes sonson dyker också upp på ett hörn. Vi får höra delar av vad jag tror är en radiointervju med Bode gjord ett par månader före hans död.
Allt detta är givetvis kul och intressant. Det finns mycket att ta på. Det finns många historier att berätta. Synd bara att vi även måste se på när Bo Sjökvist kör bil, när Bo Sjökvist går, när Bo Sjökvist dricker snaps, när Bo Sjökvist dansar, när Bo Sjökvist försöker sova, när Bo Sjökvist är bakfull, och när Bo Sjökvist sjunger en kuplett.
Filmen inleds utanför den nedlagda biografen Kaparen på Stigbergstorget i Göteborg. Den förekom även i filmen TOM OF FINLAND tidigare i år. Flera för mig kända ansikten flimrar förbi när vi får se bilder från Johnny Bodes hundraårsfirande.
Nu väntar jag med spänning på en film om Jan-Olof Rydqvist.
Skriven 2017-11-02
