ROCKINGHAM 2017, dag 1, Nottingham Trent University, Nottingham (fredagen den 20 oktober) med bland andra BLANC FACES, JOHN PARR och KIX

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Det var en gång en rockfestival med fokus på AOR och rock sprungen ur det vida begreppet hair metal. I ett helt decennium varade det roliga innan personliga konfliker i ledningens topp ledde till splittring och nedläggning. I det läget stegade andra aktörer in och tog över konceptet under namnet Rockingham för två år sedan.

Värdstad för evenemanget är dock den samma nu som då, alltså Nottingham. Efter flera år på klubben Rock City är spelplatsen för tillställningen numera det något intimare Trent University, och denna gång precis som tidigare rockades det i dagarna tre.

Duktiga doldisar

Totalt arton band stod på menyn. Ett får man väl säga tämligen fullspäckat program. Fredagen fungerade dock som något av en mjukstart med fyra band på programmet. Först ut var nordirländska Maverick, men det var först när brödraduon Blanc Faces äntrade scenen strax innan sex som tillställningen började för undertecknads del.

Om namnet inte låter bekant är det inte så konstigt. En gång i tiden arbetade de med sjuttiotalslåtskrivaren Rupert Holmes, mannen bakom USA-ettan Escape (The Pina Colada Song). Men för övrigt hände det inte mycket förrän italienska Frontiers skrev kontrakt och lät dem ge ut sin första skiva 2005. Så överdrivet många gigs har det emellertid aldrig blivit, men på den här typen av festivaler lever alla dessa okända akter upp. Rätt publik visar trots allt vederbörlig respekt, och det med rätta. Blanc Faces visade sig nämligen vara en tämligen trevlig bekantskap.

Självklara förebilder

Om jag säger att deras största förebilder stavas Foreigner, Journey, Survivor och Toto säger det säkert det mesta. Varudeklarationen är således huggen i sten, och bandet lutar allt som oftast åt den softare sidan av dessa storheters repertoar. Sådant som It´s All About the Love, Falling From the Moon och powerballaden The Edge of the World fungerade som en utmärkt bekräftelse på detta. Sedan blev det minsann även lite diskreta bluesvibbar i Pray for Me medan den spontana(?) covern på Totos Georgy Porgy mer eller mindre gjordes i a cappella.

Vad mer? Jo, stämsången mellan bröderna Brian och Robbie Le Blanc satt som smäck. Lite synd dock att ljudbilden tidvis kanske tedde sig väl tunn ibland. Jag hade gärna sett en något färgrikare variant i form av fler keyboardinslag och lite mer framträdande gitarrfigurer. Men bortsett från detta; låtmaterialet håller god klass samtidigt som den oförställda glädjen från scenens huvudpersoner av att vara på plats onekligen smittade av sig på publiken.

Coverfixerad Parr

John Parr tog över tillställningen strax därefter, och var det något han inte gjorde, så var det att ge upphov till gränslösa glädjeyttringar. En onödig hög volym utgjorde förstås redan början ett visst mått av irritation, men det som knäckte helheten var coverhysterin. Bara tilltaget att inleda med Deep Purples Highway Star hade ett visst mått av konstighetsfaktor över sig, men när mannen mot slutet av det timslånga giget sedan drog iväg ett Beatlesmedley som aldrig verkade ta slut verkade det som om de flesta tappade både tråden och tålamodet. Snacket efteråt bland publiken präglades med rätta av idel kritik över coverfixeringen och det tillhörande dåliga omdömet hos sångaren.

Men visst, vissa av de mest nödvändiga sångerna fick man sig trots allt till livs. Som debutsingeln Naughty Naughty i en stark energisk version, Gillette-låten The Best(A Man Can Get) och Under the Raging Moon med tillhörande stor refräng och tidstypisk blippande keyboard. Och för den som till äventyrs undrar; signaturmelodin St. Elmo´s Fire plockades fram allra sist. Precis som förväntat. Ordningen var återställd, således. Men totalt sett måste det här ändå betecknas som en besvikelse.

Kix levererade

Samma sak kan knappast sägas om glammiga Kix framträdande sist denna afton. Tvärtom. För precis som på Sweden Rock i somras levererade dessa Oklahomabördiga gamänger en inspirerad spelning med högt underhållningsvärde. Inte minst ständige sångaren Steve Whiteman är överlag kolossalt rolig att skåda. Sextioettåringen är en tvättäkta showman och spelevink med en glimt i ögonen som säger att han alltjämt skulle kunna ställa till med lite kul rock’n’rollofog om andan skulle falla på.

Sedan gör det förstås inte alls något att bandet har ett hyfsat antal catchy anthems som gjorda för att höja stämningen live. Däribland The Itch, Midnite Dynamite, Blow My Fuse och kvällens förmodligen ösigaste alster Wheels in Motion. Ja, också innehåller sångkatalogen givetvis också den obligatoriska powerballaden. I Kix fall är verket ifråga betitlat Don’t Cloes Your Eyes, och denna utgjorde som sig bör ett känsloprunkande gott andrum innan nästa energikick. Med detta sagt förstår säkert alla att det blir tummen upp igen för det här gänget. Jag ser redan fram emot nästa spelning.

Setlist

skriven 2017-10-24