Klicka på bilden, för att se hela bilden
Alfta var en gång centralort i Alfta kommun, men kom efter kommunreformen att först tillhöra Bollnäs kommun och sedan – efter några års bråk – till slut Edsbyn, eller Ovanåker som kommunen kom att kallas. Och för att göra en lång historia kort: Sverige rusade på, tiderna förändrades, Stockholm växte och nu återstår en slumrande småort i Alfta socken, som i sin tur också består av en mängd byar utspridda i skogarna och längs Voxnans dalgång. Den som åker genom socknen kommer snabbt se att den har en säregen byggnadskultur. Här var bönderna det högsta ståndet och byggde stort för att manifestera sin relativa rikedom. Besökaren kommer också kunna lägga märka till att den kulturella epoken egentligen aldrig ersattes av någon annan. Alfta blev kvar i det förgångna. De stora gårdarna definierar Alfta socken.
Ulf Stureson tillhör en familj som i flera generationer haft privilegiet att säga vad Alfta har varit och kan bli. Titeln på den nya skivan ”Alfta förr och nu” är till och med hämtad från den första delen av en serie småskrifter som Ulfs farfar Johan Ohlsson skrev från 1961 och framåt. De finns för övrigt att köpa i nytryck hos hembygdsföreningen för självkostnadspris. Ulfs pappa Sture Ohlsson tog senare vid som ordförande i hembygdsföreningen. Få visste så mycket om Alfta som han. På väggarna i gårdskontoret i det pampiga träslott som Stureson vuxit upp i hänger rader av släktdiplom. Gården Ersjuls har gått i arv från far till son sedan 1500-talet och alla har de haft kommande släktens väl och ve i tankarna när de brukat jorden och skogen. Arvet ska förvaltas, stunden på jorden är kort, sedan tar andra vid.
Omtanken omfattar även Alfta. Vad ska det bli av denna plats? Vad gör den med oss?
”En kortfattad återblick på utvecklingen” lyder underrubriken på farfar Johans häfte. Det kan gälla även för Ulf Sturesons skiva, fastän möjligen på ett mer bildligt vis.
Ulf vänder sig snarare inåt, som för att undersöka sitt inre Alfta, det han burit med sig hela livet.
Barndomen på gården gled sömlöst över i musiken och rollen som gitarrist i Traste och Superstararna, ett slags lantligt förankrat punkband, och basist i den mer seriöst satsande gruppen Traste Lindéns Kvintett. I den vevan flyttade han till Stockholm, ett beslut han i efterhand beskrivit som stort och modigt. Att stanna i socknen var ju det påbjudna och självklara i släkten.
Gården, hembygden, kontinuiteten och ansvaret för jorden och skogen var inget han behövde tänka på. Han hade två syskon som var mer lämpliga att ta över. Men sedan dog de – båda två – hans bror i en trafikolycka och hans syster i cancer. När kvintetten lade ner några år senare och allt som hänt hann ikapp honom återvände han till Alfta igen för att skriva debutalbumet ” I overkligheten”. Med sina avskalade och precisa skildringar av förlorad barndom och sorgen efter syskonen har den blivit en svensk klassiker, och allmänt ansedd som ett av de viktigaste svenska albumen genom tiderna.
Han har aldrig blivit berömd eller efterfrågad hos den breda publiken, och den egna musiken har kommit ut sporadiskt genom åren. Nu var det tio år sedan han gav ut något. Under tiden har han bott kvar i Stockholm, varit med familjen, skött sitt jobb på ett studieförbund och med större allvar klivit in i rollen som den som ska äga och förvalta släktens gård i Alfta. Resorna upp till Hälsingland har blivit tätare med åren, och arbetspassen i skogen allt fler. Ett slags dynamisk kunskapsöverföring har ägt rum, den har behövt få ta tid. Nu har pappa Sture Ohlsson lämnat över och gått bort.
”Alfta förr och nu” är Ulf Sturesons bästa skiva sedan ”I overkligheten”. Och anledningen är förstås att han återvänt hem till Alfta, till platserna som betyder allra mest, till minnena, människorna och smärtorna som känns mest.
– Po Tidholm
Live:
28 oktober ALFTA Runemo Byagård
04 november GÖTEBORG Stora Teatern
05 november STOCKHOLM Södra Teatern
08 november MALMÖ Victoriateatern
© Border Music Distribution
