LINDSEY BUCKINGHAM och CHRISTINE McVIE, Park Theater, Monte Carlo Resort and Casino, Las Vegas den 22 juli 2017

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Lindsey Buckingham och Christine McVie har en skiva ihop. Vem hade någonsin kunnat förvänta sig något sådant, men efter att ha kuckilurat hemma i England i femton år ledde den sistnämndas nyfunna kreativitet till ett nytt intimt samarbete med sin Fleetwood Mackollega. Detta i sin tur gav mersmak, ock resten är på väg att bli turnéhistoria.

En högoddsarturné

I mina ögon ter sig både denna turnévända och McVies comeback som en tämligen stor överraskning. Jag menar, ett gemensamt album kan jag möjligen förstå, men att McVie satsar på livet på vägarna igen vid sjuttiofyra års ålder är något av en högoddsare. Buckingham å sin sida är vid sextiosju ingen ungdom han heller, men Macens okrönte chefsdesigner har i alla fall aldrig pensionerat sig.

Ålder är dock inget annat än ett nummer, som kidsen brukar säga, och sällan stämmer detta talesätt så bra som inom musikvärlden. Mången gamlingar fortsätter leverera i hög ålder, och det får man väl säga att Buckingham och McVie gjorde denna kväll också. Ändå ska erkännas att mina krav på duon var tämligen moderata inför denna spelning. Inte minst för att de första lyssningarna av deras skiva faktiskt inte knockade fullt ut. Någonstans kändes helheten en aning ljummen. I alla fall initialt.

Melodikänslan i behåll

Fast med detta sagt, får nog sägas att det nya materialet faktiskt lyfte i liveformatet. Inte minst midtempodängan Sleeping Around the Corner och dito popesset In My World glänste. Liksom somrigt retroaktiga Red Sun och Love is Here to Stay, bara för att nu ta några exempel. Överhuvudtaget visade duon med det nya materialet att de har känslan för snyggt utmejslade vuxenpopiga melodier i behåll. Sedan går det inta att komma ifrån att duon ter sig både mer bakåtlutad och mindre arenarocksfähig utan resten av Fleetwood Mac.

Givna Fleetwood Machits

Samtidigt fanns det förstås inte en chans i världen att Buckingham och McVie kan undgå bandets katalog. Hela nio sånger från Macens sångbok avverkades, och det mesta var föga förvånande självklarheter. Som Hold Me, Tusk med McVie på dragspel och icke att förglömma Go Your Own Way i en stark och energisk, men inte fullt så fyllig version som man är van vid.

Sedan fick ålderkvinnan McVie plocka fram några av sina största Macögonblick också i form av Little Lies och extranumret Everywhere. Mest överraskande var dock den obskyra, men opretentiöst vackra Wish You Were Here hämtad från 1982 års smått underskattade album Mirage. Detta var naturligtvis smaskens för en gammal fan som undertecknad. Sångerskan visade sig alltjämt ha den där mjuka smekande tonen kvar i rösten, även om den kanske förvisso inte låter alldeles perfekt längre.

Risk för Buckinghamdominans

Buckingham överraskade genom att inleda setet med en av sina starkaste solostunder Trouble. En hyfsat stor hit på sin tid, men sällan spelad live, bör tilläggas. Den skojiga Holiday Road, som hörs på ljudbandet till Ett päron till farsafilmerna avstod han dock från att avverka. Lits synd, kan tyckas.

En aning synd var det också att Buckingham från och till riskerade ta över tillställningen från sin kollega där i Park Theater. Inte för att jag tror det var medvetet, stämningen på scen andades mest bara vänskap och prestigelöshet. Ändå fick jag lite grand intrycket att den sjungande gitarristen kanske inte riktigt kan släppa sin roll som musikalisk huvuddirigent för helheten. Eller också är det en medveten överenskommelse mellan de två att han ska dra både det tunga lasset och sköta nästan hela snacket på scen. Förmodligen är det så, men denna strategi ugör oavsett vilket en smal lina att vandra på om den artistiska balansen ska bli av det jämnbördiga slaget.

Hög lägstanivå

Som helhet ska dock ingen skugga falla över duons insats denna afton. Summa summarum talar vi om en överlag hög lägstanivå på en gediget proffsig show med två rocklegendarer som börjar skönja slutet på sitt artistiska liv i händelsernas centrum, och det är ju gott så.

skriven 2017-10-06