Klicka på bilden, för att se hela bilden
Få om ens något annat band är så ogenerat tydliga med sina influenser som australiska Airbourne. Att förebilderna är landsmännen i AC/DC står närmast bokstavligt talat stämplat i pannan på dem. Vilket bara är passande. För om någon nu ska ta över stafettpinnen från de åldrade ikonerna, så är det rimligen dessa vilda gamänger. Dryga dussinet år in i karriären pekar i alla fall formkurvan stadigt uppåt. Efter diverse högprofilerade turnéuppdrag åt band som Iron Maiden, Mötley Crüe och The Rolling Stones samt fyra rosade och tillika hyfsat framgångsrika album, inklusive höstens Breakin’ Outa Hell är kvartetten redo för hårdrockens högsta division. Fast den som frågar medlemmarna själva får förstås omgående svaret att de alltid varit redo och aldrig tvivlat på sitt yrkesval.
– Nej, aldrig, aldrig, betonar Ryan O’Keefe, trummisen som tillsammans med brorsan Joel utgör bandets ryggrad. Från det att vi var elva år visste vi att det var det här vi ville göra. Vi gjorde vår första spelning när vi var tretton, och redan då började jag distansera mig från skolan. Folk sade till mig “Du behöver en plan B”, men då är man körd. Om man tror på något ska man satsa hundra procent och inte ge upp.
Att denna positiva attityd har lönat sig är uppenbart. Inte minst responsen på Breakin’ Outta Hell talar sitt tydliga språk. Ryan säger att bandet aldrig fått bättre recensioner än för detta senaste verk samtidigt som alls sångerna verkar gå hem hos fansen. De har alla sina egna favoriter, menar han.
– Gamla fans märker förmodligen att vi pushat livevibbarna och gjort ett bättre jobb den här gången. På samma gång tror jag att ett spår som Rivalry med sina bluesiga riff kommer att överrsaka en del. Men annars gör vi överlag vad vi förväntar oss av oss själva. Om vi gör något för att göra andra glada får vi leva med det resten av livet, och vi vill fortsätta spela live de närmaste trettio, fyrtio åren.
– Är det därför ni aldrig spelat in en powerballad?
– Ja, det är inget vi gjort av den enkla anledningen att vi inte vill spela något sådant live. Det betyder inte att det är dåligt, men vi vill låta som Airbourne fullt tut.
Att låta som Airbourne är emellertid inte det samma som att leva livet som en Airbournemusiker. Visserligen är kvartetten känd för sitt energiska partajande, men allt som avhandlas i texterna behöver inte vara av det helvilda sorten för det. Däremot är det nödvändigt med ett visst mått av genuinitet i lyriken, menar Ryan, och blir därmed också en aning tvetydig i sitt resonemang.
– Well, jag menar låtarna skrivs alltid efter något inträffat, inte tvärtom. I så fall hade det ju handlat om poserande. Fast att skriva om en blöt händelse i efterhand är förstås inte det samma som att säga till alla att bete sig som alkoholister. Men man kan ju lika bra sjunga om något om det är en bra historia för en sång.
– På tal om bra historier. Hur balanserar ni partybiten med den seriösa professionalismen på scen?
– I allmänhet dricker vi inte innan showen. Sedan kan vi känna oss smått bakfulla vissa dagar och det händer att vi tar en öl eller två innan vi går på scen också. Men showen kommer alltid först. Ingenting får äventyra den.
Samma sak kan för övrigt sägas om bandet som helhet. Originalsättningen har hållit ihop ända sedan bildandet 2003, vilket har sina randiga skäl. De hårda tiderna tillsammans då det begav sig har stärkt sammanhållningen, menar Ryan.
– Redan när vi var arton flyttade vi in i ett bandhus i Melbourne. Vi hade inte mycket pengar då, så vi var alla ansvariga för varandra och ville komma vidare.
– Så relationen mellan dig och Joel har aldrig plågats av någon syskonrivalitet?
– Nej, för jag och han har har en pakt med varandra som säger att Airbourne alltid ska komma först. Syskonrivalitet är bara skadligt. Sedan kan vi mycket väl tjafsa om vem som ska ha det bästa hotellrummet, men för övrigt är det bara Airbourne som gäller.
– Ni är fortfarande bara i trettioårsåldern, men ni har ända redan hållit igång bandet i tretton år. Hur ser du på er karriär så här långt. Är ni nöjda?
Absolut, jag är väldigt stolt över vad vi åstadkommit. Det här är en dröm som blivit verklighet. Det enda vi vill är att fortsätta göra det vi gör. Jag känner mig mer hemma när jag är ute på turné är i min lägenhet. Jag tenderer att hamna i trubbel om jag är hemma för länge.
skriven 2016-11-30
