Klicka på bilden, för att se hela bilden
Nashville brukar inte alldeles utan anledning beskyllas för att nära väl fyrkantiga och hårda regler för hur det ska låta i countryfabriken. Å andra sidan brukar jag oftast hävda att skället är rutinmässigt och långt ifrån rättvist. Så vitt skilda artister som singer/songwriterpräglade Mary Chapin Carpenter, countryns Elton John, Phil Vassar och latinopräglade The Mavericks är trots allt tydliga exempel på namn som haft stora framgångar och idel hits trots att de tydligt stått ut bland kollegorna.
Nu sällar sig även Robert Ellis till detta sällskap. Den där stora succén lyser förvisso alltjämt med sin frånvaro, men att mannen är av det rätta musikaliska virket för att slå hårt på bred front råder det ingen som helst tvekan om. Att country i dess mest vida bemärkelse utgör grunden behöver i alla fall ingen tvivla på, men tydligare än i varmt bluegrassaktiga Drivin i detta avseende blev sångaren aldrig denna afton.
För i övrigt var det också tämligen uppenbart att Ellis gärna svävar ut och lånar friskt från andra genrer. California präglades till exempel inte så lite av tjusiga westcoastvibbar, Perfect Strangers var solig countrypop och Houston tog bluesen till hjälp för att förmedla de deppiga känslorna. Över allt detta svävade sedan Ellis soulbestänkta röst. Ett visst mått av diskret twang fanns där förvisso nästan ständigt i pipan, men oftast tedde den sig smekande själfylld på ett sätt som adderade massor av värme till helheten. Ta bara en sådan sak som luftigt lättflytande Amanda Jane, i vilken sångaren tog på sig rollen som lågmält uttrycksfull countrycrooner. Här verkade känslorna ligga utanpå den glittriga kavajen utan att (över)sentimentaliteten för den sakens skull tilläts ta över.
Så långt var allt gott och väl, men i Ellis fall måste hans backande band också framhållas. Trion skapade bokstavligt talat ljuv musik av det överraskande slicka slaget. Samtidigt visade det sig att Ellis själv är en utmärkt gitarrist. Jag inbillar mig att han gärna hade jammat med en av countryns mest lysande gitarrister, superstjärnan Brad Paisley om han bara fått chansen. Fast det återstår förstås att se. Tills dess får Houstonpågen nöja sig med att spela på små intima ställen som Folk Å Rock, och det var han ju enligt egen utsago nöjd med denna kylslagna tisdagskväll. Men så utvecklades det här ju också mycket riktigt en oväntat inspirerad och lyckad tillställning. Vi talar avslappnad professionalism av klass, således.
skriven 2016-12-06
Du kanske gillar:
SWEDEN ROCK 2011, dag 4 (lördagen den 11 juni) med bland andra NIFELHEIM, HAWKWIND och OZZY OSBOURNE
MARIT BERGMAN, Folk å Rock, Malmö den 29 januari 2016
LINDA GAIL LEWIS, Folk å Rock, Malmö den 11 december 2019
SWEDEN ROCK 2016, dag 3 och 4 (fredagen den 10 och lördagen den 11 juni) med bland andra FOREIGNER, TWISTED SISTER, AVANTASIA, THE WINERY DOGS och THE HOOTERS
