Klicka på bilden, för att se hela bilden
De lyckades aldrig vinna amerikanska X Factor, countrysångaren Tate Stevens blev för svår i slutänden. Men Fifth Harmony har klarat sig hyfsat ändå efter sin tredjeplats där 2012. Inte minst har kvintettens debut och uppföljare, Reflection respektive 7/27 båda blivit belönade med amerikanska guldskivor. Men de har fått arbeta för populariteten. Flickorna är redan inne på sin sjätte turnérunda sedan livestarten 2013.
Vilket inte alls osökt för oss in på gruppens spelning i Falconersalen i lördags. Bara drygt sjuhundra fans hade sökt sig dit, men ingen på scen hängde läpp för det. Istället serverade gänget en gedigen show där det tydligt framgick att deras flit gett resultat. Till skillnad från sommarens attraktion på samma ställe, brittiska tjejerna I Little Mix var Fifth Harmony dessutom begåvade med ett band för att värna livekänslan. Ett klokt drag, tycker åtminstone jag. Utan musiker i bakgrunden får helheten lätt ett avslaget och i värsta fall B-orienterat anslag.
Denna fallgrop har dock Fifth Harmony undvikit. Överlag var det här nämligen både en tämligen proffsig och snyggt genomförd show. Alla fem tjejerna överraskande dessutom med att ha oväntat starka röster. Förvisso finns alltjämt utrymme för mognad i känslouttrycken, men det var väl bara att förvänta med tanke på att deras ålder pendlar mellan blygsamma nitton och tjugotre. Och inget ont i det, det ska finnas en ungdomlig ton i den här typen av musik.
Likaså kommer det med territoriet att kvintettens influenser spänner över ett vitt, om än rätt självklart spektrum, vilket bekräftades med all önskvärd tydlighet denna kväll. Smått karibiskt doftande Work From Home påminde till exempel inte så lite om Rihanna, renodlade popmarängen That´s My Girl utgjorde en anledning för Spice Girls att göra tummen upp, den funkigt småsuggestiva Big Bad Wolf var något Beyoncé hade kunnat göra och tralliga balladen Write On Me gav associationer till Demi Lovato eller en Christina Aguilera på sitt lite lättsammare humör.
Samtidigt är det emellertid viktigt att poängtera att de unga damerna trots allt kan stå på sina egna ben, det vore orättvist att hävda att de helt sonika bara kalkerar originalen. Inte sällan framstod låtarna mest bara som en mix av en massa mer eller mindre odefinierade artister. Något det är svårt att ha några synpunkter på. För Fifth Harmony liksom så många andra förvaltar bara ett arv efter bästa förmåga, och det räcker faktiskt hyggligt långt.
skriven 2016-10-23
