TAKIDA ställer sig frågande till motorsågskritiken

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Få eller inga inhemska band är så utskällda som Takida, men de kan i gengäld trösta sig med att de också är en av landets mest populära konstellationer. Sedan ett bra tag dessutom, och nu väntar utlandet. Efter turnéer med storheter som 3 Doors Down, Europe och Seether har det blivit dags att stå på egna ben och äntligen erövra utlandet, och med nytt hungrigt amerikanskt management i ryggen och ett alldeles färskt starkt album i bagaget är oddsen goda för att herrarna från Ånge ska lyckas.

– Ja, vi är nära nu, menar gitarristen Tomas Wallin. Det känns som en nystart med den här skivan. Det ser lovande ut. Om det inte fungerar nu så vete fan vad vi ska göra. Men vi är villiga att göra ganska mycket för att det ska gå. Många av mina idoler åkte runt i en skåpbil innan de blev stora, så är det vad som krävs får det bli så.

Tomas säger att bandet har en del bra saker på gång, men han varken kan eller vill säga vad. Då är han desto mer pratsam vad gäller nya verket A Perfect World, som släpptes i slutet på april. Man kan höra ett ”nytt och fräscht” Takida, betonar han. Melodierna och karaktären i helheten finns förvisso kvar, men det går också att spåra ett mjukare och även mer sofistikerat sound, som präglar helheten.

– Det finns två vägar att gå; antingen blir man softare eller tuffare, och den här gången är inte gitarrerna så mycket i förgrunden. På förra var det det däremot väldigt mycket riffande. Grejen är att vi vill utvecklas, men vi håller oss inom ramarna. Så i slutänden kan vi stå för det vi gjort. Det känns väldigt bra.

– Ni gick direkt in på förstaplatsen igen den här gången? Börjar ni vänja er vid sådant nu?

– Det var ett tag sedan nu, men det har hänt tidigare. Det är en kvittens på det vi gjort. För det är mycket jobb att spela in en skiva, och då känns det ju jävligt bra att få sådan respons. Fast vi har ju medvetet arbetat för att hamna på listorna. Vi brukar skriva ett gäng låtar, och de vi har feeling för jobbar vi vidare med.

Tomas pratar mycket och länge om allt det postivia som omgärdar bandet, men på samma gång är det ett faktum att Takida inte står överdrivet högt i kurs hos en del individer. Inte minst kritikerna brukar stå i fronten när det gäller att ta fram den stora motorsågen, något gitarristen ställer sig frågande till.

– Alltså, vi har spånat om det här många gånger, men jag vet fan inte. Det är konstigt att folk lägger så mycket tid och energi på att skriva ner ett band. Om man nu inte gillar något behöver man ju inte göra inlägg på Facebook. Sedan kan jag undra om inte kritikerrollen spelat ut sin roll. Idag kan man ju få upp musiken på en streamingtjänst på mindre än femton sekunder, och då kan ju var och en själv skapa sig en åsikt.

Tomas tar rent allmänt rutinmässiga nedsablingar med ro, men när magasinet Gaffas recensent strax efter senaste decennieskiftet gick till personangreep mot sångaren Robert Pettersson och frankt påstod att han hade funktionshinder och att mord på honom borde övervägas tyckte han och resten av bandet att det var ”småjobbigt”. I alla fall i början.

– Även om fansen hyllar en tar man mer åt sig av det negativa. Men sedan inser man att det handlar om en kritiker, så det går inte att grotta ner sig. Samtidigt är det personligt för fansen. Vad den här personen säger är ju att man måste vara dum i huvudet för att gilla oss.

Fast detta funderande till trots, i slutänden tillhör herrarna i Takida inte den sortens individer som ältar det som varit. Istället ser de framåt. En seriös utlandslansering stundar, och högst upp på önskelistan står ett genombrott i USA. Men vägen till dettta stadium har varit lång. Bandet bildades redan 1999, men först sju år senare släpptes debutalbumet Make You Breathe. På det stadiet hade kvintetten släppt fem demos på egen hand och fått nobben av i stort sett alla skivbolag, inklusive Universal som lustigt nog distribuerat deras skivor på senare år.

– Vi skickade ut demosen, och fick svaret ”Inte vår cup of tea”. Även Universal gjorde så, och jag tror fortfarande jag har kvar deras brev någonstans. Men nu har vi vår egen etikett. Eftersom vi kunde göra på det viset fick det bli så.

– Ni har som sagt hållit hållit ihop länge, om tre år kan ni fira tjugoårsjubiléum. Hade du någonsin kunnat tro det när nu först bildades?

– Nej, ha ha. Det trodde jag faktiskt inte. Vi har precis som alla andra haft våra fajter. Vi har sagt ”Nu lägger vi av, och gått ut genom dörren”. Sedan har vi rett ut det, och blivit vänner igen. Men som vi känner det nu håller vi lätt på tio, tjugo år till. Jag menar Mick Jagger, hur gammal är han? Sjuttio? Och Ozzy lever. Hur nu det är möjligt. Så då borde vi kunna köra på lika länge.

skriven 2016-05-24