Klicka på bilden, för att se hela bilden
Sabaton har medvetet byggt upp sitt varumärke med både en årlig festival hemma i Falun och en dito kryssning. Vad spelar då det faktum att fyra av medlemmarna helt sonika hoppade av våren 2012? Inte mycket, har det visat sig. Bandet fixade ett nytt manskap, och är nu större än någonsin, något de nu krönte med att headlina på Sweden Rock avslutningsdagen. Inte illa marscherat. Jag säger marscherat, för som bekant skriver herrarna nästan bara om krig i olika tidsåldrar på längden och tvären. Men frejdigt så det står härliga till är det likväl när de står på scen. För att inte tala om taktfast, refrängstarkt och nästan glatt trots det krigiska temat. Jag försäkrar; även de som inte kunde många ord i lyriken förökte sjunga med i klistriga dängor som Uprising, Carolus Rex och Art of War denna lördagsnatt.
Sedan kanske inte sångaren Joakim Brodén har någon stor röst, men den fyller sin funktion vad gäller frammanandet av drama och inlevelse. Dessutom finns det väl ingen anledning att vara surmagad i onödan nu när bandet ställde upp med sin kanske största och mest eldfängda scenshow någonsin. Särskilt som man som respons på detta faktum bjöds på en rörande glädje och storögdhet från bandet i allmänhet och Brodén i synnerhet. En bonus så god som något, minst sagt.
Men allt handlade givetvis inte om Norrlands metalguld denna sista festivaldag. Det handlade om tack och farväl också. Av Accepts låtar med Udo själv, alltså. Herr Dirkschneider har ju deklarerat att han aldrig mer kommer att sjunga Balls to the Wall och andra odödliga metalanthems igen efter den pågående turnén. Det var således nu eller aldrig som gällde för att visa var (original)skåpet ska stå, och visst levererade den lille mannen med den stora gälla rösten. Det avverkades hits med korthuggna effektiva fraser att vråla med till i parti och minut i högt tempo med god energi, inklusiver Livin´ for Tonite´, Midnight Mover och naturligtvis Princess of the Dawn med tillhörande allsångsövningar.
Alsång ägnar sig dock inte Anthrax särskilt mycket åt. Däremot måste jag nog säga att New Yorkarna ter sig mer melodiorienterade än kollegorna i thrashens big four, de likaledes Sweden Rockaktuella Megadeth och Slayer. Sådant som Evil Twin och You´re Antisocial var i alla fall tämligen tydligt utmejslade rifforgier och icke att förglömma faktiskt nästan catchy.
Samtidigt på Sweden Stage dök trummisen Carmine Appice från Vanilla Fudge upp i sitt åttiotalsband King Kobra. Soundet präglas dock nästan lika mycket av det föregående decenniets klassiska hårdrock, vilket onekligen får bandet att stå ut bredvid sina mer renodlade pudelrockskollegor. Fast bäst till sin rätt kom bandet trots allt i de mest tidstypiska sakerna, typ småglammiga Ready to Strike.
En annan dubbelarbetande herre denna festival var Hellacopters Nicke Andersson.Tidigare på dagen ungefär när den sena eftermiddagssolen plötsligt motvilligt tittade fram äntrade nämligen hans Imperial State Electric samma scen. Det ”elektriskt statsimperiet” är som bekant Anderssons vardagssyssla nuförtiden, och tillika ett band som också har den raka rörens garagerock som ledstjänna- Fast med detta sagt, det är likväl en konstellation som petat bort den värsta skiten under naglarna och stoltserar med betydligt mer variation än det nyss omnämnda bandet i mixen.
Sofistikerade i vanlig bemärkelse är förstås Imperial State Electric inte. Snarare ruffiga med kärva hörn. Ändå var det hur uppenbart som helst i lördags att Andersson har något bra på gång med det här bandet. Om inte annat omfamnar han allt från klassisk hårdrock och punk till soul och country på sitt eget personliga sätt utan att egentligen vara i närheten av att lämna sin komfortzon, och det i sig är väl en prestation så god som någon.
Innan Sweden Rock tackade för sig för den här gången visade Michael Schenker upp sig med tillhörande fyra sångare från den långa karriären. Ett tilltalande grepp, måste jag säga. Särskilt som tysken på senare år varit mer skärpt och harmonisk än på mycket länge. Men alla goda ting kommer till ett slut. Demongitarristen fick avsluta detta, den tjugofemte upplagan av evenemanget ifråga. Men håll ut. Nedräkningen till nästa års festival har redan börjat.
skriven 2016-06-12