Klicka på bilden, för att se hela bilden
Den första fullskaliga dagen på årets festival var utan tvekan både stark och diversifierad. Bara under den första halvan av den samma innan mörkret lägrade sig bjöds man på en meny andra festivaler har all anledning att avundas. Eller vad sägs om kvinnligt frontade stjärnskotten Halestorm, supergruppen Sixx: A.M. och miljonsäljande Shinedown, tre band som alla begick Sweden Rockpremiär denna dag.
Fast redan onsdagens uppvärmningsdag bjöd givetvis på goda insatser. Inte minst svenskarna höll fanan högt. Som till exempel Bonafide, Malmökonstellationen som gjorde sitt femte Sweden Rockgig under den sena eftermiddagen, och sin vana trogen levererade en gediget energisk insats med sin bluesbaserade småruffiga sjuttiotalshårdrock. Det tål att påpekas att en hög medelnivå alltid präglar Bonafide livegärning, men den här gången tillfördes en skojig bonus i form av Björn Skifs Michelangelo med Mustasch sångare Ralf Gyllenhammar som duettpartner åt frontmannen Pontus Snibb.
Ett annat svensk band på uppåtgående är Amaranthe. Fyra album in i karriären fortsätter de jaga eliten i det getingbo där symfoniskt frontad metal, modell kvinnlig sång huserar. Med viss framgång, törs jag nog påstå. De har i alla fall både låtarna och för all del även förmågan. Synd bara att ett ljudbilden tedde sig onödigt tam och tunn på Sweden Stage denna kväll. Ett pompöst kaloririkt anslag är nödvändigt i den här genren, och det lyckades man inte uppnå den här gången trots tappra försök. Likaså saknades autktoritet av det slag storheter som Nightwish och Within Temptation är så duktiga på. Därmed ekade också all eldfängd pyroteknik en smula håltom.
Håltom och menlös har väl Graham Bonnets gärning aldrig varit. Sångarbidrag till Rainbow, Michael Schenker och Alcatrazz fungerar som bekräftelse på detta. Däremot har han varit något av en strulputte som i viss mån slängt bort sin karriär. Men pipan har förstås alltid varit en tillgång, vilket alltjämt är fallet. I samband med sitt gig i den sena kväll avverkade han mer eller mindre kända örhängen, och visst levererade britten. I sådant som Eyes of the World, Desert Song och givetvis Since You´ve Been Gone vandrade tankarna nästan till fornstora dagar.
Blind Guardian å sin sida höll också sitt goda (power metal)rykte vid liv sisådär ett decennium efter förra besöket i Norje. Gediget och mäktigt är adjektiv som ställer väl inte på framträdandet på nattkröken. Inledande tiominuterseposet The Ninth Wave fungerade som given varudeklaration för resten av tillställningen även om belackare av genren knappast lär ha ändrat uppfattning om dem.
Huruvida Lordi vann några nya beundrare vid torsdagens tidiga timme sak vi väl låta vara osagt, bandet fortsätter köra sitt koncept ända in i kaklet utan minsta tendens till förändring. Sedan var väl ett lunchgig för dessa skräckrockare i hyfsat strålande solsken knappast till deras fördel. Dock visade denna premiärspelning i Norje att finnarna har en imponerande samling klatchiga frefränger för hela den monsterdiggande familjen på lager.
Liksom Lordi begick både Halestorm och Sixx: A.M. också Sweden Rockdebut denna andra festivaldag. Förstnämnda är onekligen ett av USA:s mest lovande och snabbast klättrande hårdrocksband i den breda skolan, och de visade varför igår. Kunnandet är på samma nivå som energin, och Sångerskan Lizzy Hale är inget annat än en naturkraft.
Supergruppen Sixx: A.M.s råa naturkraft lyser å andra sidan med sin frånvaro. Istället är det här ett tämligen sofistikerat band, som mixar inåtskådande lyrik, fullvuxen hairmetal och starka melodier på ett ett högst tilltalande sätt utan att för den sakens skull förneka sin utlevande entertainersida. Allt detta framgick med all önskvärd tydlighet på Lemmy Stage denna eftermiddag.
Fast torsdagens på förhand givna höjdpunkt var utan tvekan Queen + Adam Lambert. Men mer om detta i morgondagens minst lika fullmatade krönika.
skriven 2016-06-09