SIXX: A.M. – nu satsar trion i supergruppen äntligen fullt ut på sitt band

Klicka på bilden, för att se hela bilden

De är supergruppen som initialt aldrig skulle bli något annat än ett tillfälligt, icke turnerande sidoprojekt. För när Motley Crues basist Niki Sixx, Guns n’ Roses ex-gitarrist DJ Ashba och sångaren James Michael, mångsysslande samarbetspartner till folk som Scorpions, Meat Loaf och svenska Hammerfall, ihop slog sina påsar ihop var syftet endast att sätta musik till den förstnämndes mörkt drogrusiga biografi The Heroin Diaries. Men tider och förutsättningar förändras. Motley Crues tack och farvälkonsert på Nyårsafton förra året öppnade dörrarna för ett nytt kapitel i trions professionella liv.

– Yeah, nu befinner vi oss precis där vi vill, säger frontmannen. Vi skulle inte vilja ha det på något annat sätt. Men vem skulle kunna tro det här? Nästa år firar vi tioårsjubiléum, och trots att vi aldrig turnerat befinner vi oss i en lyxig position. Vi har en fördel jämfört med andra band även om vi ändå måste bevisa att vi kan leverera godset.

Det gods som James åsyftar gäller på alla fronter, och då inte minst vad gäller produktionen av nytt material. 2016 kommer att nämligen att bjuda på hela två nya album. Det första, Prayers for the Damned, Vol. 1 släpptes precis i skarven mellan april och maj, och de tidigaste reaktionerna var enligt sångaren långt bättre än vad man hoppats på.

– Vi är väldigt nöjda själva också eftersom det här är den första platta vi gjort där vi varit hundraprocentigt engagerade i bandet, och det avspeglas i soundet. När vi släppte The Heroin Diaries hade vi inte för avsikt att göra något mer, så fansen som varit med oss från början kommer utan vidare att kunna se den utveckling vi genomgått på den nya skivan. På samma sätt blir nya lyssnare som inte vet vem vi är presenterade för oss med de här sångerna för första gången. Det gör oss exalterade.

– Skulle du säga att den här skivan är en logisk fortsättning på föregångaren Modern Vintage?

– Jag tycker mer det är en reaktion på turnén vi gjorde i samband med att den släpptes. Vi gjorde nitton spelningar inför väldigt energiska fans, och de inspirerade oss att anpassa oss efter det. Så Prayers of the Damned är nog mer en kombination av Modern Vintage och den mer utforskande tonen vi hade på The Heroin Diaries.

Detta för inte helt osökt in samtalet på lyriken. James säger att det alltid finns ett tema i bandets texter. Det är viktigt för alla inblandade, menar han. Därmed inte sagt att allt som skrivs bara är elände och konflikter, det finns alltid hopp i helheten. Fast skillnaden mot då det begav sig i början av bandets existens är förstås att Nikki Sixx erfarenheter inte längre utgör ett självklart fokus.

– The Heroin Diaries var för all del baserad på Nikkis liv, men i grund och botten var det en historia om återhämtning, misär och att resa sig ur askan, den hade ett universellt budskap. Sedan på uppföljaren This Is Gonna Hurt skrev han nödvändigtvis inte om sig själv. Den var personlig, men den hade också ett allmängiltigt upplägg, så egentligen har nog inte texterna förändrats så väldigt mycket, trots allt.

– Det har däremot er arbetssituation. Ni har tid att satsa helhjärtat på Sixx A.M. nu?

– Ja, när Nikki bestämde sig för att lägga ner Motley Crue och DJ hoppade av Guns n´ Roses uppstod en helt ny energi. Vi ville få ut mycket ny musik och komma ut och spela. Och fokusera på att göra det snabbare än vad som varit möjligt tidigare.

– Så du tar inga uppdrag vid sidan om nu?

– Nej, inte för tillfället. Jag var tvungen att rensa kalendern för att göra det här. Något jag gjorde med glädje. Jag har velat göra det här länge. Fast jag tänker arbeta med Hammerfall igen. De är härliga människor och bra vänner. Men för övrigt kommer jag att välja jobben med omsorg.

– På tal om det här med omsorg. Jag har fått intrycket att du och dina bandkollegor tar hand om er själva mer än vad folk kanske tror nuförtiden?

– Det gör vi. Vi gillar alla att spendera tid tillsammans. Vi är alla vänner. Det är som att åka med familjen när vi åker ut på vägarna, och varje gång vi stiger ur bussen och hör fansen vråla påminns vi om vilken tur vi har. Åttiotalet är över, det händer inget crazy längre. Jag är glad jag fick vara med om då, men jag är lika glad att jag kom ur det levande.

skriven 2016-03-20