Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: Agnieszka Holland
I rollerna: Agnieszka Mandat-Grabka, Wiktor Zborowski, Jakub Gierszal
BETYG: TRE
PREMIÄR: 2017-09-29
Nu blir det polskt här på JPS Media!
Agnieszka Holland har de senaste åren mest regisserat avsnitt av amerikanska TV-serier. Nu har hon åter gjort en film i hemlandet Polen – tillsammans med Kasia Adamik, vars namn står med mindre bokstäver i förtexterna.
Agnieszka Mandat-Grabka spelar pensionären Janina Duszejko, som jobbar extra som lärarinna och som bor i ett hus i skogen tillsammans med sina två hundar. En dag är hundarna spårlöst försvunna. De verkar ha rymt och sprungit in i skogen. Fru Duszejko misstänker att de har dödats. Snart börjar döda människor att påträffas i trakten. Samtliga är jägare. Det märkliga med dödsfallen är att det verkar vara djur som mördat männen. Duszejko, som är fanatisk djurvän och som hatar jägare, är säker på att det är skogens djur som hämnas.
När jag slog mig ner för att se VILLEBRÅD fruktade jag det värsta. Jag menar: ett polskt drama som är över två timmar långt. Dessutom handlar det om djur och natur, vilket jag är hyfsat ointresserad av. Men – det här vissade sig vara en riktigt bra film! Alldeles för lång, förstås, här och var står filmen och stampar, men det här är intressant och fascinerande – och minsann om man inte lyckats komma på ett riktigt bra och oväntat slut!
I pressmaterialet jämförs filmen med TWIN PEAKS. Tja, här finns nog en del beröringspunkter. Udda människor, ödesmättade miljöer, eventuella övernaturliga inslag. Självklart är det den ursprungliga TWIN PEAKS-serien jag åsyftar, och inte den nya Hej kom och hjälp mig-versionen.
VILLEBRÅD är överraskande rolig – många av rollfigurerna är färgstarka, och flera händelser är komiska. Medvetet komiska. Ibland är det direkt absurt. Här finns en besynnerlig maskerad. Fru Dusjesko och två gubbar har en kväll “fest” i skogen. En kille bor i en fascinerande minimalistisk lägenhet.
Mycket i filmen är fult som stryk. Agnieszka Holland gillar extrema närbilder på fula ansikten. Ibland fick jag titta bort – jag har inga problem med splatterfilmer, men en närbild på till exempel en ful gubbe som saglar medan han pratar är fan för mycket för mig. De flesta i filmen bor i fula hem.
De många scenerna med djur är dock estetiskt tilltalande. Bilderna är ibland smått imponerande och stämningsfulla.
Om filmen inte vore så lång, hade jag satt ett högre betyg.
skriven 2017-09-26
