Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: Tarik Saleh
I rollerna: Fares Fares, Mari Malek, Slimane Dazi, Hichem Yacobi, Yaser Maher, Ahmed Seleem, Hania Amar
BETYG: FYRA
PREMIÄR: 2017-09-29
Film noir är en hörnsten i den amerikanska filmkulturen. Det var på 40- och 50-talet de tidlösa klassikerna gjordes men det är inte bara dessa som gjort avtryck i filmhistorien. Under “de stora elefanterna” Alan Ladd, Fred Mc Murray, Mitchum och Bogart fanns ett garde av skådisar som idag är glömda men gick ut och in i lysande små B-noir-filmer. Vem kommer ihåg Dennis O’Keefe, Scott Brady och Ralph Meeker idag?
Det är inte utan att jag spinner som en katt som blivit bortglömd i en mjölkaffär när jag ser The Nile Hilton Incident signerad Tarik Saleh. Inte för att den skulle leverera något nytt under solen utan just för att den inte gör det utan håller sej stramt inom ramarna för en traditionell noir men i udda förpackning. Att vi befinner oss i ett Kairo i skuggan av en revolution istället för i New York eller Los Angeles stör mej inte alls. Jag kan “The big apple”. och “Änglarnas stad” på mina 5 fingrar och känner till vad Hollywood kan vaska fram ur skuggorna men det är roligt att se dessa schabloner konserverats och serveras i ny fräsch miljö.
Konservativa och progressiva krafter kämpar om makten och bara en sak förenar dem, korruptionen och det egna vinstintresset. Kriminalpolisen Noredin (Fares Fares) lever som han lär, vad som är mitt är mitt och vad som är ditt kan vi förhandla om. Få ut vad som går att få ut av kakan och bit inte den hand som föder dej. När det sker ett mord på ett av Kairos lyxhotell och offret visar sej vara en berömd sångerska som rört sej i maktens boning börjar något motvilligt Noredins samvete pocka på uppmärksamhet.
Det är som sagt en ny och lite ovan miljö vi rör oss i men det ger bara den traditionella intrigen lite fräsch prägel. Fares Fares är bra, mycket bra till och med i en slitstark gammal snut-karaktär. Jag vet att det är som att svära i kyrkan att röka på film och tv idag men eftersom den typ Mitchum och Bogart representerade sov med en cigarett i mungipan vore det tjänstefel av Fares Fares att inte leva upp till de ideal han helt klart inspirerats av. Är allt då frid och fröjd med full poäng? Tyvärr dras filmen ibland med transportsträckor där inget för handlingen nödvändigt passerar revy och då tappar också storyn skickligt inmutad mark. Ett problem eftersom det gäller för publiken att komma ihåg varje pusselbit och framför allt hålla koll på alla namn och personer som ingår i det komplicerade fallet. Nåväl, jag bidrar ändå gärna till att lyfta filmen lite högre än vingarna bär och drar med viss tvekan till med en fyra.
skriven 2017-09-27
