Klicka på bilden, för att se hela bilden
Sedan år 2016 har även Sverige en egen ”Äpplets dag” och den infaller på den 25 september varje år. Inspirationen till äpplets dag kommer från England, där ”Apple Day” firats sedan 1990 med otaliga evenemang. Här bjuder jag på ett kunskapsfyllt bidrag med äppelsmak till dess åminnelse.
Två män – en äldre, gråhårig, sympatisk och erfaren, den andre hans motsats, playboy typ, arrogant, allvetande – sitter på en tvåstjärnig restaurang. En kvinnlig, smakfullt dekolleterad cellist spelar Bachs Suit No. 4., ett stillsamt stycke. De har avslutat huvudrätten i sin njutningsfyllda middag och väntar på desserten.
Den äldre är van vid tystnad och njuter onekligen av den tystlåtna stund som uppstått. Den yngre däremot har svårt att stå ut med den. Han hostar litegrann och kommenterar musiken: ”Det är ett fint stycke, men lite malplacerat.”
Äntligen kommer kyparen och den dessert han har med sig är gul honungsmelon garnerad med allehanda kulinariska finesser. Båda får sin halva på ett glänsande silverfat, enligt serveringskonstens alla regler, exakt och korrekt. Den unge kastar bara en blick på sin melonhalva och proklamerar: ”Den är inte som den ska, det ser man på den med en gång”.
Kyparen försäkrar honom artigt men bestämt, att det inte är något fel på melonen, men att han naturligtvis skall ta ut den och hämta en ny.
Den yngre agerar som om han varit vittne till den värsta konspiration: ”Vill ni kanske påstå, att jag inte kan avgöra om en melon är OK eller ej? Ha? Jag som har forskat på meloner i fem år och skrivit en avhandling om melonernas formella likhet med jordklotet? Jag kan allt om meloner som över huvud taget är värt att veta. Det skall ni veta!”
Detta yttrar han till kyparen, de diskreta och välklädda matgästerna vid borden intill och till sin äldre bordsgranne, som han söker stöd hos. Denne förhindrar dock kyparen att ta ut hans melonhalva, förklarande, att han vill prova den: ”Ingen kan veta allt om något, hur mycket han eller hon än har studerat det aktuella ämnet”, säger han och fortsätter: ”Jag kan själv tjäna som ett levande exempel på detta”. Han knäpper upp den översta knappen på sina byxor, tar fram en cigarr ur etuiet, och trots att han inte tänder den, börjar långsamt berätta, som om han spann berättelsen direkt ur cigarrens blåa silverrök:
”För inte så länge sedan, såg jag på mina föreläsningar i biologi en ovanligt söt flicka. Hon var en uppmärksam åhörare, och min blick stannade alltför ofta på hennes livligt blåbärsfärgade ögon och hennes ovala hallonmun. Jag vet, att jag borde skämmas, och förtiga detta, hon kunde ju vara min dotter och din syster”, fortsätter den äldre mannen med blicken riktad mot den unge lyssnaren,
”Men jag menade inget illa, och nu när det här i alla fall hänt, är det lika bra, att även någon annan tar lärdom av det som skett.
Efter föreläsningen gick jag till mitt arbetsrum, och ringde upp dig för att avtala tid om din avhandling om melonernas formella likhet med jordklotet, men jag kunde inte släppa flickan ur tankarna. Jag var tvungen att ta mig en snabb promenad. Vid kiosken vid ingången till universitetsområdet ser jag då flickebarnet köpa två fasta äpplen, och när hennes blick möter min, sträcker hon ut sin hand och erbjuder mig ett av äpplena.
När jag riktigt anstränger mig, kan jag se kiosken och kioskens kunder framför mig och då erfor jag att flickebarnet köpte två färska äpplen varje dag, på samma ställe, och jag föreställde mig att hon med blicken söker mig för att kunna lämna mig ett äpple. Det var ju klart, att hon var attraherad av mig – en ung skönhet som dras till visdom, erfarenhet och kunskap.
Så en dag efter föreläsningen sa jag, offentligt och mycket officiellt, att hon skulle söka upp mig på mitt tjänsterum – och där tackade jag henne än en gång för äpplet jag fått och uppmanade henne, att glädja mig genom att följa med mig ut på supé. Hon gick med på det, och jag hade verkligen inget annat i tankarna än att spisa tillsammans med henne.
Vi åt på Savoy, och eftersom jag samtidigt ville prata vetenskap med flickan, beställde jag en enskild matvrå, där vi inte skulle bli störda. Kvällen fortsatte underbart och jag började prata äpplen med henne, och märk väl, hon hade lyssnat väldigt passionerat. Jag sa till henne, att hon fascinerat mig från allra första början, inte på grund av sin skönhet utan på grund av hennes förhållande till äpplen. ’Om dem kan jag allt’, sade jag, varmed jag menade, att jag även kunde henne utan och innan.
Flickan protesterade inte och jag började dissekera äpplen både biologiskt och utifrån deras symboliska värde. Jag tror, att jag nämnde allt för henne om de paradisiska och sodomitiska äpplena, äpplet mellan Eva och Adam, Afrodite och Paris och sköna Helena, Kung Arthurs Avalonäpple, Brage och de gyllene äpplens ägarinna Idun, äpplena med vilka Hippomedes vann Atalante, Cydippes äpple, paret Dafnis och Chloe och dansen kring den äpplebehängda julgranen… Jag började kyssa flickan under mitt föredrag, och jag upplevde julhelgen på en vardag, jag upplevde att jag fortfarande var ung. Jag kastade mig som en vilde över flickan och jag kan ännu höra hur jag grymtade som ett vildsvin, att det enda jag var ute efter, var äpplena i henne. Fylld av passion rev jag sönder hennes blus och slet av hennes bh.
Två stora äpplen, de äpplen som flickan dagligen köpte i universitetets kiosk, ramlade ner för mina fötter. Jag stod där framför flickan och bad henne om ursäkt. Jag förstod, att jag trots mina femtio års studier i ämnet, inte kunde allt om äpplen.
Klicka här för köp av och information om artikelförfattarens böcker.
skriven 2017-09-23
