Klicka på bilden, för att se hela bilden
Vi uppskattar att Midge Ure tagit på sig rollen att spela alla hitsen från Ultravox storhetstid dock med risk att vissa låtar blir söndersplelade.
Därför var det extra trevligt när han på denna turné har lyft fram musik som annars aldrig spelas. Det innehåller både eget material samt covers.
Öppningspår från postpunkeran
Marching Men är ända från 1978 då Midge Ure var med i bandet Rich Kids. Värdelöst vetande är att i samma band ingick även Glen Matlock som då precis fått sparken från Sex Pistols. Därefter ett litet hopp i tid och stil fram till 1980 och Passing Strangers från deras stora genombrottsplatta Vienna. Snyggt framförd och Midge´s sång håller fortfarande fantastiskt bra. If I was från 1985 var ju visserligen under egen flagg men det kunde ju lika varit från en Ultravoxplatta. Same same, men han fick väl bestämma om möjligt ännu mer. Reap the Wild Wind var angenäm att lyssna på med snygga stråkar.
Folkmusiktoner
May Your Good Lord med tydliga toner av Irländsk folkmusik svängde bra. Här hörde man direkt skillnad mellan eget material och Ultravox. Den återhållsamma No Regrets skriven av Tom Rush var ända från 60-talet.
Inget nytt, bara gammalt
”Don´t Panic, cause there’s nothing new” förkunnade vår frontman och syntintrot avslöjade att det var hiten Sleepwalk som stod på setlisten. Mera covers, The Supernatural var en gammal klassiker som John Mayall’s Bluesbrakers framförde på sin tid. Vi fick klart för oss att Midge Ure är en hejare på att lira blues med. Tillbaka till Ultravox och den väldigt återhållsamma och känslosamma Your Mind has Slipped My Mind Again. Även Lament var åt det hållet. Hade nästan glömt hur bra den här låten var. Allt behöver ju inte vara fullt tryck på alla syntar.
Samling runt lägerelden
Ja, nästan, för bandet satte sig framför keyboardpodiet och framförde på lite synt, mandolin och akustisk gitarr tre låtar på raken som visade en helt annan sida av vår frontman. Återhållsamt med snygga melodier.
Steve Hackett-syndromet
Bara att konstatera att jag missat dessa låtar/album så det blir bakläxa på Midge Ure-provet. Det finns ju en massa bra musik man aldrig har hört. Killgissar i vanlig ordning men är övertygad om att han gjort/gör turnéer där han bara spelar eget. Jag kallar det härmed för Steve Hackett-syndromet. Vilket innebär att musikern är jättekänd (Steve Hackett spelade i Genesis) och spelar hits från förr som alla vill höra. Att Hackett sen har gjort typ 30 plattor är det inte så många som vet. Men strategin är att smyga in lite nytt på varje ny turné.
En konsert utan Vienna?
Vienna håller fortfarande, så det kan man inte klaga på, fortfarande grymt bra röst som håller i alla partier genom låten. Midge Ure verkade på väldigt gott humör och skämtade vid ett flertal tillfällen och nämnde ”This is an aincent Ultrvoxsong”. Tankar fanns även på att göra en konsert utan att spela Vienna bara för att se vad som skulle hända. Det hade förmodligen blivit upplopp…
Den stora clubhiten och oväntad cover
Fade to Gray var det kortlivade bandet Visage stora hit och självklart skulle den framföras. En syntklassiker som fick igång publiken rejält. Hade det varit ståplatser hade de nog dansats på men nu fick man nöja sig med att sitta snällt i stolen. Mera upptempolåtar i form av Love´s Great Adventure och Hymn var väntade, men däremot var Thin Lizzys The Boys are Back in Town tämligen oväntad. Men det blev ju lite tyngre toner. Uppfattade att det var som en hyllning till Phil Lynott, och att de var tillfrågade om att vara med på Band Aidgalan men av någon anledning tackade nej.
Fler obligatoriska låtar
One Small Day var ytterligare en Ultravox-hit, men inte i närhet av vad Dancing with Tears in My Eyes var. Den 10 minuter långa maxisingelversionen går inte av för hackor. De ni! Finns ju på Spotify men det är inte samma känsla. Och därmed var konserten till sin ände. Men bandet hann knappt gå ut förrän det blev ytterligare ett obligatoriskt extranummer i form av The Voice.
Men lite tyckande då från undertecknad?
Har sett Midge Ure ett flertal gånger och jag får nog säga att den här varit den bästa. Har tidigare klagat på att han hafsat genom hitsen pliktskyldigast men kvällens konsert var mycket mer personlig och inte så hårt driven. Lägereldssetet var ett snyggt avbräck som ändå lyfte och gav konserten mer dynamik. Och Midge Ure med sin härliga skotska dialekt var på gott humör.
Med klassiska hits, egna okända låtar och lite humor blev detta en småmysig och underhållande konsert.
Som de säger i reklamen: Trevligt.
