Grammisgala med givna vinnare

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Det började ju bra. Grammisgalan alltså. Takida som i stort sett mest behandlas som något katten släpat in av trendnissarna framförde sin jättehit Curly Sue med gospelkör och allt. Bandets sångare var klädd som Alex i Clockwork Orange, vilket ju var en kul touch.

Men hur som helst, detta får väl detta trots allt ses som någon form av accepterande för dessa kritiserade outsiders även om jag inser att den softa nu metal bandet representerar aldrig kommer att få några gratispoäng från kollegorna. Så grattis till framgångarna grabbar säger jag. Särskilt som de sålt fler plattor än många av de hippstämplade kritikerfavorietna.

Annars var väl årets stora vinnare Kleerup och Anna Ternheim. Den förstnämnde vann såväl för årets nykomling och årets producent som för årets kompositör. Och inte mig emot, mannens dansanta album är en tralligt inspirerad och cool skapelse som förtjänar sina framgångar och mer därtill. Mannen gav dock ett rätt störigt och flummigt intryck på partajet ifråga, så kanske hade inte polisen helt fel för sig när de hävdade att kemiska substanser av illegal art förekommit på festligheterna.

Anna Ternheim i sin tur vann två av de tyngsta kategorierna för årets kvinnliga artist och årets album. Inte helt oväntat kanske, men heller inte helt givet. För båda dessa klasser kunde betecknas som ett geitngbo i år. Har dock inte lyssnat särskilt mycket på fröken Ternheims senaste verk. Är betydligt mer tänd på utländska kollegor som t.ex. Tori Amos och mer upplyftande damer typ, debutanterna Colbie Caillat och Sara Bareilles.

Men när vi nu ändå är inne på damerna, så kan jag inte dölja min tillfredsställellse med att ex-idolen Amanda Jensen fick gå hem lottlös trots fem nomineringar. För så märkvärdig är väl ändå inte hennes Killing My Darlings. Dessutom verkar hon så trendängslig att hon gott kan vänta. Mogna och tänk efter vad du verkligen vill istället för att bara bländas över de likasinnade kritikernas beröm är mitt råd till dig.

Årets grupp blev Soundtrack Of Our Lives. Ett (musik)politiskt korrekt beslut naturligtvis, men för egen del hade jag gärna sett att Hellacopters fått kröna sin nedlagda karriär med en Grammis. Strunt samma om många trott att det varit för lång och trogen tjänst, i vilket fall som helst hade det varit välförtjänt.

Samma sak kan även sägas om In Flames vinst i hårdrockskategorin. Inget annat svensk tungt band har varit pålitligare och mer framgångsrika på senare år, och senaste verket A Sense Of Purpose var kronan på verket. Men vad sjutton gjorde Millencolin i den här kategorin. Skatepunk har väl inget med hårdrock att göra.

Också fick Robyn i alla fall pris för årets bästa liveakt, vilket verkligen var glädjande. Hon trodde själv att det berodde på giget med Madonna, men när man såg hennes hudnära och totalt nakna version av Be Mine på fredsprisgalan i Oslo nyligen insåg man att det handlade om betydligt mer än samröret med The Material Girl.

Sedan fick Abalone Dots och Esbjörn Svensson Trio pris för bästa folkmusik/visa respektive jazz. Vilket inte var mycket att säga om. Otroligt sorgligt bara att Esbjörn Svensson inte är med oss längre. Det var närmast hjärtskärande att se de två kvarvarande medlemmarna ta emot priset.

I avdelningen dansband/schlager triumferade Lasse Stefanz. Gammal är således äldst, men det är också betecknande att den i särklass mest traditionella akten tog hem spelet.

Slutligen kan man undra när det blev en språngbräda till mediakarriär att sätta på någon i TV. Javisst ja, det var väl i samma veva som Ebba von Sydow gick i frontlinjen för den bimbofierade nöjesjournalistiken i kvällspressen och Linda Rosing gjorde just detta – satte på någon, alltså – i Big Brother. Dessa tankar slog mig när jag för femtioelfte gången på relativt kort tid såg Carolina Gynning från Grammisgalan – denna gång som prisutdelare. Har inget särskilt emot fröken Gynning, men vad är det egentligen som tilltalar folk förutom den tidvis blonda manen och de uppenbara företrädena på överkroppen? Jag bara undrar.

skriven 2009-01-15