Klicka på bilden, för att se hela bilden
Det har varit Guldbaggegala igen, och vad ska man säga. Showen var i alla fall roligare än vanligt. Men det berodde i hög utsträckning på Johan Glans, som briljerade i egenskap av konferencier. Tycker långt ifrån alltid komikern träffar målet, men den här gången lyfte han verkligen tillställningen. Mest publikfriande var tveklöst det hejdlösa ABBA-medleyt tillsammans med Björn Gustafsson. Alla som undrat hur duon skulle ta sig ut i Agnetas och Fridas glansiga scenutstyrslar fick i alla fall sin nyfikenhet stillad i måndags.
För övrigt var det som vanligt. Det vill säga inte överdrivet minnsevärt utöver nämnde Glans och de lustiga parodierande mellanfilmerna – den om Patrik 1,5 hade jag till exempel mer än gärna själv sett om den inte varit en fake. Åtminstone inte om man tänker på tacktalen. Nu såg jag i och för sig bara på sändningen sporadiskt, men av de jag såg kommer jag inte ihåg ett enda såhär efteråt. Av förklarlig anledning. För det är sällan vinnarna släpper loss känslorna eller säger mycket mer än ”Öööh, jag har ju inte förberett något, så jag vet inte vad jag ööh ska säga”. Men vad sägs om ”Verkligen fantastiskt roligt, tack alla som varit med på den här resan. Jag älskar er alla”.
På tal om just vinnarna, så gick det väl som man tänkt sig. Maria Larssons eviga ögonblick och Låt den rätte komma in tog storslam med fem respektive fyra baggar. Vilket väl bara var logiskt. Själv har jag dock inte sett Maria Larssons evighetslånga film, som någon lustigkurre kallade den, men jag har förstått att tempot inte är det högsta. Fast vacker och välspelad ska den vara förstås
Följaktligen gick också de tyngsta baggarma till Troells epos. Såväl bästa kvinnliga som bästa manliga huvudroll var vigda för Maria Heiskanen och Mikael Persbrandt. Skitstövelroller passar gamle Gunvald som handsken, och i klippen med honom som jag sett övertygar han tveklöst
Låt den rätte komma in har jag emellertid avnjutit. Och ursäkta att jag svär i kyrkan. Men i mina ögon är Tomas Alfredsons film överskattad. Det hela är förvisso duktigt genomfört, men så överdrivet skrämmande eller spännande är det här inte. En skräckfilm för folk som inte gillar skräckfilmer eller något ditåt beskrev min kollega Pidde Andersson här på siten den som, och jag håller med. Fast grattis ändå till både Alfredson och veteranen Troell. Svensk film behöver titlar som får uppmärksamhet utomlands, och det har både Maria Larssons eviga ögonblick och Låt den rätte komma in fått.
Vad mer, jo Maria Lundqvist knep för variationens skull den kvinnliga birollsbaggen för Himlens hjärta. Har inte sett detta alster heller, men jag gillar Lundqvist, så varför inte.
Också bevarades den politiska korrektheten på en lämplig nivå när Maggie vaknar på balkongen, filmen om en afrikansk kvinnas brustna drömmar i Malmö tog hem vinsten i dokumentärkategorin. Men å andra sidan, varför inte. Jag är rätt säker på att detta bidrag är bättre och intressantare än den där amatörfilmen som spelats in på en mobil, och skildrar en ung killes usla sinnestillstånd i långt ifrån HD-kvalitet.
skriven 2009-01-14
