Klicka på bilden, för att se hela bilden
Ingen tv-serie har haft större inflytande på mitt liv än den som ju faktiskt är världens bästa alla kategorier: “Snobbar som jobbar”med Roger Moore och Tony Curtis. Jag var inte många år när jag såg serien första gången i början av 1970-talet, men redan då förstod jag att lord Brett Sinclair och Danny Wilde är världens bästa människor, i synnerhet Sinclair. Moore må vara den sämste James Bond, men han är Brett Sinclair! Och som liten kotte insåg jag också att det är mycket coolare att köra sportbil på Rivieran än att ha fula kläder och sjunga vidriga sånger om frihetskampen i Nicaragua och annat trist folk höll på med på 70-talet.
Dessutom ser “Snobbar som jobbar” ut som 70-talet så som jag minns att det såg ut. Att serien har de snyggaste förtexterna och den bästa signaturmelodin är förstås en självklarhet. Som de playboys Sinclair och Wilde var, omgav de sig också med de stiligaste kvinnorna: Catherine Schell, Suzy Kendall, Yutte Stensgaard, den oemotståndligt truliga Susan George och många andra – det var klass på de här tjejerna, vi pratar liksom inte Denise Richards här. Som grädde på moset innehöll “Snobbar som jobbar” de tveklöst vildaste slagsmålen i tv:s historia och i två avsnitt får den gamle matinéhjälten Curtis fäktas. Liksom alla bra tv-serier byggde “Snobbar som jobbar” på skådespelarna och deras karaktärer. Det spelade egentligen ingen roll vad avsnitten handlade om, eftersom det var Moore och Curtis man ville se, oavsett vad de sysslade med.
Denna brittiska produktion, som spelades in 1970-71, gjordes bara i 24 avsnitt. Serien var svindyr och spelades oftast in på plats i de länder där avsnitten utspelar sig. Snobbarna var oerhört populära i Europa – men de bombade i USA, eftersom serien lades mot “Mission: Impossible”. Därför tvingades man lägga ner.
En annan intressant grej med 1960- och 70-talen var tv på bio. Tv-filmer och långfilmslånga pilotavsnitt biovisades ibland i Europa. Ibland klippte man ihop dubbelavsnitt, vilket funkade utmärkt med “Mannen från U.N.C.L.E.” (för övrigt den bästa amerikanska tv-serien), ibland klippte man bara ihop två avsnitt som inte hängde ihop, vilket blev rätt märkligt. Jag undrar vad biopubliken tänkte. 1975 och 76 kom det fyra “långfilmer” med “Snobbar som jobbar”. De biovisades aldrig i Sverige, men det finns otroligt snygga italienska och spanska filmaffischer till dem. Nu har PAN Vision släppt filmerna på dvd, och det handlar om lite slarvigt hopklippta avsnitt med rätt konstiga förtexter, eftersom originalvinjetten klippts bort.
I “Mission: Monte Carlo” åker snobbarna vattenskidor och vi får se Sinclair göra det han gör bäst; dansa The Chicken. “London conspiracy” innehåller ett av de avsnitt som gjorde störst intryck på mig som barn; “A home of one’s own”, i vilket Wilde köpt en fallfärdig kåk på engelska vischan. Storyn påminner lite grann om Tintinäventyret “Den svarta ön”. Det avsnitt jag som liten gosse tyckte var allra bäst heter “Someone waiting” och hittas i “Sporting chance” – här kör Sinclair Formel 1, vilket förstås kändes hur tufft som helst för en unge. Och i filmen “The switch” finns bland annat ett avsnitt som utspelar sig på filmfestivalen i Cannes och innehåller därför en del dokumentära klipp, även om avsnittets biovisning är inspelad i Pinewood Studios.
Tyvärr är den tekniska kvalitén på dessa fyra dvd:er inte den bästa; bilden innehåller många skuggor som dröjer sig kvar. Men om man nu är seriös snobbfan, införskaffar man boxen (PAN där med) med alla avsnitten som kom härom året. I boxutgåvan är bilden perfekt och då kan man även se de två bästa avsnitten: piloten “Ouverture” och “The morning after”. “Ouverture” innehåller en biljakt längs Rivieran i splitscreen till låten “Gotta get away”, och “The morning after” utspelar sig i Stockholm. Dock är det uppenbart att Moore och Curtis aldrig lämnade Pinewood; de svenska interiörerna har skyltar på lustig svenska. I en scen frågar Danny Wilde vad “Thank you very much” heter på svenska. “Taxåmuxi” svarar Brett Sinclair.
En remake av “Snobbar på jobbar” är på gång. Ibland pratas det om Ben Stiller och Steve Coogan i rollerna, men just nu verkar George Clooney och Hugh Grant gälla.
Sådärja, nu kan ni återgå till att diskutera “Six feet under” och “Ugly Betty” eller vad det nu är ni tittar på.
skriven 2007-07-00
