Klicka på bilden, för att se hela bilden
Att Tim Burtons “Ed Wood” (1994) är en av mina absoluta favoritfilmer lär inte överraska någon. Men det är inte för att det är en film om en sällsynt inkompetent regissör, utan för att det är en kärleksfull skildring av en entusiastisk man som älskade film. Att Burton av dramaturgiska skäl tagit sig friheter vad gäller sanningen har man lätt överseende med.
Edward D Wood, Jr brukar kallas “världens sämste regissör”. Det var han inte – och hans filmer var inte sämst. Tråkig film är alltid sämre än dålig film. Se bara på alla tävlingsfilmer, ibland av välrenommerade regissörer, på filmfestivaler runt om världen som orsakar öronbedövande snarkningar eller germansk folkvandring ut ur salongen. Däremot är Woods filmer urtypen för kalkonfilmer: filmer med alltför höga ambitioner och som misslyckas kapitalt på alla plan, vilket gör resultatet ytterst underhållande och/eller roligt. Kalkonfilm betyder alltså inte dålig film i allmänhet, vilket de flesta verkar tro.
Måna om svenska folkets hälsa har Njutafilms nu släppt tre Ed Wood-dvd:er med två filmer på varje. På den första hittar vi “Glen or Glenda?” (1953) och “Jail Bait” (1954). Den förstnämnda är transvestiten Woods inte speciellt gripande berättelse om stackars Glen (spelad av Wood själv) som iförd angoratröjor lever ett dubbelliv som Glenda. Historien berättas av den demoniske Bela Lugosi, som av någon anledning sitter i ett spökhus och trumpetar “Pull the strink!” I en scen dyker det upp en omotiverad närbild på ett element. Filmen är sanslös, men till skillnad från Woods övriga filmer går det knappt att se på den. “Jail Bait” lider av att den nästan är för kompetent! Handlingen om en gammal plastikkirurg vars kriminella odåga till son dödas, skulle kunna vara hämtad från ett Twilight Zone-avsnitt, och kroppsbyggaren Steve “Herkules” Reeves har sin första talroll. Dock en väldigt knasig film vars enerverande gitarrmusik på soundtracket kan driva vem som helst till vansinne.
Bela Lugosi dyker upp igen i “Bride of the Monster” (1955) där han försöker skapa en armé av atomdrivna övermänniskor – han har kidnappat tolv män, men var dessa håller hus framgår inte. Till sin hjälp har han bjässen Lobo, spelad av svenske brottaren Tor Johnson. I den lika rafflande som odödliga slutscenen dödas Lugosi av en bläckfisk som inte kan röra på tentaklerna. Lobo återkommer i uppföljaren “Night of the Ghouls” (aka “Revenge of the Dead”, 1958/1983) som är sällsynt märklig. Här huserar ett falskt medium i turban i Lugosis gamla hus. Riktiga spöken dyker upp. Filmens obegriplighet och surrealistiska stämning gör att den nästan känns medvetet konstnärlig. Wood hade inte råd att framkalla filmen, så den fick premiär först 25 år senare, långt efter Woods död!
På sista skivan ligger så Woods magnum opus: “Plan 9 from Outer Space” (1959). Och nej – det är inte “världens sämsta film”. Men snurrigt värre är det när utomjordingar återupplivar döda. Ingenting i handlingen hänger ihop överhuvudtaget. Lugosi figurerar i gamla arkivbilder. Tor Johnson är zombie. Gravstenar svajar, ett mausoleum är stort som en duschkabin och en begravning hålles mitt i natten. Replikerna är inte av denna världen och underhållningsvärdet är stort. Den falske siaren Criswell agerar berättarröst och hävdar att allt i filmen är sant – och varför ska vi tvivla på det? På skivan ligger även den två timmar långa dokumentären “Flying saucers over Hollywood” i vilken flera av Woods skådisar intervjuas.
Ett stort plus för de flotta dvd-omslagen! Nu hoppas jag bara att någon även släpper de bänga sexfilmerna Ed Wood, då gravt försupen, gjorde åren innan han dog.
skriven 2007-03-27
