Klicka på bilden, för att se hela bilden
Halloween är en högtid jag är rätt kluven till. Jag tycker att det är oerhört fånigt att importera en anglosaxisk tradition enbart i kommersiella syften, och dessutom oftast strunta i korrekt datum (31:a oktober). Och jag avskyr verkligen att bli bjuden på fester där man måste – usch – klä ut sig. Å andra sidan är det onekligen en cool högtid; vore jag tolv hade Halloween varit årets höjdpunkt. Vad är väl en jönsig hare med ägg jämfört med spöken och monster?
Amerikansk tv kör rysarmaraton under Halloween. Svensk tv är inget vidare på detta, så det blir till att traska till dvd-butiken. De senaste veckorna har det kommit en hel del av intresse.
Warner har släppt en flott dubbeldisc med Robert Aldrichs “Vad hände med Baby Jane?” (1962) under dess originaltitel; “What ever happened to Baby Jane?”. Med Bette Davis och Joan Crawford i huvudrollerna är detta divornas kamp. Davis, som ser ut som en bedagad dragqueen, är en före detta barnstjärna som blivit fullkomligt psykotisk och hatar sin rullstolsbundna syster, en filmstjärna vars karriär fick ett abrupt slut efter en bilkrasch. Det här är en stilbildande klassiker som dessutom startade en våg av liknande filmer. Förvisso tenderar det att bli svart komedi snarare än skräck, men det här är mycket bra. Det snygga, kontrastrika svartvita fotot ger filmen en känsla av American gothic, och kvinnornas groteska ansikten förstärks. Utgåvans andra skiva innehåller så otroligt mycket extramaterial, bland annat fullängdsdokumentärer om Davis och Crawford, att bara den är värd att införskaffa om man gillar dessa två (vilket jag själv dock aldrig gjort).
Vi hoppar till 1964 och engelska “The curse of the mummy’s tomb” (Sony). Ännu en av legendariska Hammer Films mumiefilmer – och tyvärr inte en av de bättre. Det är trevligt, färgglatt och brittiskt torrt (ökendammigt?), men ganska ointressant. Dessutom dröjer det 50 minuter innan mumien dyker upp och bär sig åt. Hammer var bättre på vampyrer, och rent allmänt är mumier trista monster. Men vad sägs om en rabid hund?
Stephen King betydde mycket för mig i tonåren. Sedan lyckades jag förläsa mig på honom och först nu har jag återupptagit bekantskapen med hans böcker. Den första Kingbok jag läste var “Cujo” och filmatiseringen har jag inte sett sedan den kom 1983. Paramount har släppt ut den på nytt, och jag hade helt glömt hur intensivt svettig den här filmen är: en kvinna och hennes lille son är instängda i en bil som den rabiessmittade Cujo försöker ta sig in i. En av de bästa Kingfilmerna. Betydligt svagare, om än inte dålig, är “Thinner” (Paramount där med) från 1996. King skrev boken “Förbannelse” under pseudonymen Rickard Bachman, och här får vi följa en fet man som magrar efter att en zigenare kastat en förbannelse över honom. Mycket bra make up-effekter.
Lilla bolaget Njutafilms brukar alltid vara värst, och nu är de värre än någonsin. Nu kan ni slänga era gamla, usla, svenska utgåvor av italienska kultklassiker. Det är dags att chocka umgänget med oklippta och högupplösta dvd-versioner. Vi hittar Lucio Fulcis magnum opus; den surrealistiska och (mar)drömska “The beyond” (1981), enligt mig världens bästa zombiefilm. Av Fulci hittar vi även “City of the living dead” (1980) med Landskronas stolthet Janet Ågren. Folk skrek på förbud för 25 år sedan – Janet själv skrattade gott åt minnena av den excentriske Fulci när jag intervjuade henne häromåret.
Skrattar gör man inte åt Ruggero Deodatos “Cannibal Holocaust” (1979), kallad världens mest kontroversiella film – vilket det nog är. Det här är en uppvisning i extremt skickligt filmskapande (“Blair Witch Project” snodde strukturen rakt av), men det är verkligen inte en film för vem som helst – varningen på omslaget bör tas på allvar. Filmen handlar om medias manipulation av nyheter, men samtidigt exploaterar Deodato det han fördömer. Moraliskt tveksamt är även att en massa djur dödas, men alla spekulativa rykten till trots: nej, inga människor dödas på riktigt! Jag lovar!
Fler kannibaler hittar vi i Umberto Lenzis “Cannibal Ferox” (1981), som är väldigt blodig, men samtidigt dum och tramsig. I november kommer “Mountain of the cannibal god” (1978) av Sergio Martino, vars fru är gudmor till Janet Ågrens dotter. Här stöter Stacy Keach (påklädd) och Ursula Andress (avklädd) på hungriga infödingar. Joe D’Amato brädar allt med “Emanuelle and the last cannibals” (1977), som bjuder på mjukporr i djungeln.
Men finns det inga nyproducerade filmer? Jodå, men inget att skriva hem om. “I’ll always know what you did last summer” (Sony), del tre i “Jag vet vad du gjorde förra sommaren”-serien, är gjord direkt för dvd och det syns. Dessutom är det en av de lamaste slashers jag sett, som inte blir bättre av att den mordiske fiskargubben är otroligt töntig. Däremot förvånades jag över “House of the dead II:Dead aim” (Sony). Ettan var fruktansvärt usel – medan den här uppföljaren är hur kul som helst, den för tankarna till gamla skräckkomedier som “Return of the living dead”. Kultskådisen Sid Haig spelar en stollig forskare som råkar släppa ut ett zombievirus på en skola. Omslaget utlovar “All guts, no glory” – och det är precis vad vi får.
Den som inte vill ha skräck, vill kanske känna till att PAN släppt ännu en samling med “Time out” med Robert Gustafsson och Martin Timell. Det tycker jag är otäckt – brrr!!!
skriven 2006-10-27
