Klicka på bilden, för att se hela bilden
Det är väl ett tecken på att jag börjar bli gammal. Att jag blir alltmer irriterad på filmer med utstuderat “häftigt” bildspråk och frenetisk klippning. Det tog mig en hel dag att plåga mig igenom Tony Scotts vedervärdiga “Domino”. Ännu värre brukar det vara med filmer som skulle vinna oändligt mycket på lågmäldhet, detta gäller främst rysare och thrillers. Efter att ha betat av ännu en nyproducerad, havererad rysare kan det hända att jag längtar efter till exempel Polanskis tidiga filmer.
…Och tänk, vilket sammanträffande! Just idag släpper Paramount den lilla trevliga boxen “Roman Polanski Collection”! Jag behöver väl knappast påpeka att inget hem är komplett utan ett par Polanskiklassiker i hyllan.
I boxen hittar vi först Polanskis kanske mest kända film, “Rosemarys baby” från 1968. Det ligger nog nära till hands att även kalla filmen Polanskis bästa, men det avstår jag ifrån; det är möjligt att jag ändrat mig i morgon. “Rosemarys baby” var bland de första filmerna i en subgenre jag är väldigt svag för och som uppstod i slutet av 1960-talet och varade ungefär tio år, nämligen intelligenta, karaktärsdrivna, övernaturliga rysare om vuxna människor, för vuxna människor.
Mia Farrow är en skådespelerska jag egentligen inte kan med alls, men i “Rosemarys baby” fungerar hon och hennes särpräglade utseende och framtoning utmärkt. Hon är förstås Rosemary, som tillsammans med sin make; John Cassavetes, flyttar in i ett vackert gammalt hyreshus i New York. När Rosemary blir gravid, börjar de övriga hyresgästerna bete sig alltmer märkligt. Är det månne något speciellt med barnet Rosemary bär på?
Tja, jag skulle gissa att de flesta vid det här laget vet vad filmen går ut på, även de som inte har sett den. Men det spelar ingen roll, filmen tål att ses om. Här finns alltid nya saker att upptäcka. Redan förtexterna, ackompanjerade av vackert vemodig musik, sätter tonen, och filmen genomsyras av en märklig stämning. Min enda invändning är att filmen, liksom de flesta av Polanskis filmer, är aningen för lång.
“Rosemarys baby” var den legendariske b-filmsproducenten William Castles försök att spela med de stora grabbarna, och han lyckades. Castle själv staterar i en scen med en telefonkiosk. Vill man veta mer om filmen, och det vill man, tar man sig en titt på det utmärkta extramaterialet. Här finns både nygjorda intervjuer med bland andra Polanski, samt ett inspelningsreportage från 1967, i vilket det tydligt framgår att Mia Farrow var konstig redan då.
Jack Nicholson i högform – innan han blev en parodi på sig själv – hittar vi i Oscarsbelönade “Chinatown” (1974). Nicholson är privatdeckaren Jake Gittes i denna komplicerade historia, som går i samma tradition som genrens absoluta mästerverk, Bogart-Bacall-klassikern “Utpressning”. Och liksom i “Utpressning” är det aningen svårt att hålla koll på vad det egentligen är som försiggår, men just detta är en del av filmens poäng. “Chinatown” är en fascinerande film med utsökt foto och utmärkt musik av Jerry Goldsmith, och ju längre filmen varar, desto mer bisarr blir handlingen.
Som extramaterial finns återigen relativt nygjorda intervjuer med Polanski och manusförfattaren Robert Towne, som bland annat berättar om den oväntade slutscenen. Towne jobbade förresten med Polanski ytterligare en gång, han var inblandad i manuset till “Frantic” 1988. Bland hans senaste alster hittar vi märkligt nog de två första “Mission: Impossible”-filmerna.
Tredje och sista filmen i boxen, är “Hyresgästen”, en fransk-amerikansk samproduktion som totalsågades vid premiären 1976. Jag hade inte sett filmen på väldigt länge och mindes den som mycket bra, men nu när jag såg om den, är jag inte lika imponerad.
Polanski själv spelar huvudrollen som den lille mannen som flyttar in i en sunkig lägenhet i ett mycket märkligt hus i Paris. Kvinnan som tidigare bodde i lägenheten tog livet av sig, och snart börjar Polanski tro att de övriga, konstiga hyresgästerna – för att inte tala om hyresvärden – försöker driva även honom till självmord. Han ser folk göra märkliga saker i ett fönster mittemot, han känner sig förföljd och blir alltmer paranoid; han upplever allting som en komplott – till och med när han hans tobakshandlare har slut på Gauloises Bleues och istället erbjuder Marlboro.
Sven Nykvist står för fotot, och de mörka, murriga färgerna och miljöerna ger filmen en påträngande, obehaglig stämning. Polanski återkommer till ett av sina favoritteman, välkänt från “Repulsion”, “Rosemarys baby” och senare i “The ninth gate”: händer allt det här på riktigt, eller är det bara fantasier i en sjuk hjärna? “Hyresgästen” faller lite på detta, har man sett många genrefilmer är det inte svårt att räkna ut hur det kommer att sluta, och slutet är inte speciellt tillfredställande. Ett annat problem, är att de flesta av skådespelarna är fransmän, dubbade till engelska, och detta för tankarna till gamla italienska b-filmer. I de sistnämnda tillför dubbningen en extra surrealistisk dimension, men i en Polanskifilm känns det, tja, billigt. Till på köpet innehåller filmen ett par, vad jag uppfattar det som, försök till humor, och humor är något Polanski ska hålla sig ifrån. Javisst, “Vampyrernas natt” är en makalöst stämningsfull och vacker film, men rolig är den banne mig inte.
Nu är “Hyresgästen” ingen dålig film. Allra minst jämfört med mycket annat jag brukar såga här i spalten. Det är bara det att den är svagare än flera andra Polanskifilmer. Extramaterialet utgörs enbart av en teasertrailer.
skriven 2006-05-12
