ADVENTSKALENDER DAG 24: Vladimir Oravskys ”Vem är du som upptar min värld med din frånvaro?”

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Längst fram i processionen gick korsbäraren. Därefter ljusbäraren, domkyrkoherden, standarbäraren och kyrkvärdarna. Där fanns också delstatens representanter.
Efter kyrkvärdarna vandrade Amelia, tillsammans med fem kvinnor och fyra män som alla skulle utnämnas till Guds budbärare. Var och en bar enkel, vit kaftan. Deras fötter var nakna för att inget skulle stå i vägen för samröret med Herrens jord. Näst sist kom biskopen och bakom honom notarien.
Amelia vandrade sin golgatavandring i takt med musiken som strömmade från högtalarna. Hennes blick var inte riktad framåt, eller upp mot det välvda taket varifrån Herren såg ner över sin församling, utan Amelia spanade ut över de hundratals människor som samlats i kyrkan och hon fantiserade om att någon av dessa äldre män hon såg, var hennes far av kött och blod.
Amelia förbannade den Gud som skapat henne och som tvingade henne att genomgå det hon fick genomlida. Förbannade den Gud som gjort henne till den hon var.
Domkyrkoherden läste högt: ”Jag bekänner inför dig, helige och rättfärdige Gud…”
”Rättfärdig? Hur rättfärdig är du, Gud?” tänkte Amelia i stället för att säga efter och upprepa bekännelseformeln efter denne, Guds jordiske representant.
”… Genom min synd är jag skyldig till mer ont än jag själv förstår…”, fortsatte domkyrkoherden.
”Jag är inte skyldig till något… Jag borde inte vara här. Vad har jag här att göra? Jag är ju en tvivlare. En syndare. Ändå har de godkänt mig i förhören och nu återstår bara det enkla: Att svara ’JA’. De är blinda och lättbedragna. De hör det som de vill höra. Och kan lika lätt missledas som ett barn som lockas av en pedofil med en slickepinne.”
”Vill ni i Guds den treeniges namn åtaga er uppdraget att vara präst och utöva detta så att Gud blir ärad, kyrkan uppbyggd och Guds vilja förverkligad i Gemenskapen liksom i den övriga världen?”
Samtliga nio av hennes studiekamrater svarade ”JA”, men inte Amelia. Hon förklarade ett tydligt
”NEJ!”
”Nu har jag i alla fall skapat historia”, tänkte Amelia, men alla, även de som hörde hennes ”NEJ!”, tog för givet att de hörde ett ”JA”, ty människan hör det hon vill höra. Dessutom kunde hennes ”NEJ!” tydas som en lapsus, drivet av den stora emotionella påfrestning som en prästvigning innebar.
”Vill ni stå fasta i kyrkans tro, rent och klart förkunna Guds ord, så som det är oss givet i den heliga Skrift och så som det är omvittnat i vår kyrkas bekännelse, och rätt förvalta de heliga sakramenten och Gemenskapens sakrament?”
Ännu en gång var det så att ingen märkte att det svors in bara nio ”JA”.
”Vill ni i er tjänst följa vår kyrkas ordning och Gemenskapens ordning och förverkliga er kallelse med Kristus som förebild?”
Amelia svarade återigen med ett bestämt ”NEJ!” och återigen fanns där ingen som reagerade.
”Vill ni leva så bland människor i Gemenskapen att ni blir vittnen om Guds kärlek och om försoningens hemlighet?”
Amelia svarade inte. Varför skulle hon? Och vad spelade det för roll vad hon svarade? Vad spelade det för roll vad och om Gud hörde? Han inte bara tillät men bidrog även till krig och jordbävningar och mord och svält och torka och översvämningar och det stick i stäv med människors och måhända även djurs och växters bedjande om att skona dem eller åtminstone deras anhöriga… Och ändå tillbad människor honom och även mördade i hans namn. Naturligtvis inte alla människor, men i alla fall en myriad av dem som trodde sig vara skapade till hans avbild.
Amelia kände att hon hade ett problem med religionen, eftersom den påstod sig ha ett uttömmande svar på allt. Och inte kändes det bättre av att hon hade samma problem med vetenskap, politik, ekonomiska modeller och ideologier.
Är jag unik? Hur unik i så fall? Hur många miljoner lika unika som jag finns det? Som tvivlar eftersom de har all anledning att göra det. Det som kan hända mig, kan hända samtliga. Kan det inte?
Så gick biskopen fram till var och en av de tio.
”Bekräfta nu inför Gud och i denna församlings närvaro era löften.”
”Jag, Amelia Afar, vill INTE med Guds hjälp och i förtröstan på Guds nåd leva enligt dess löften”, bekände Amelia högt och tydligt och såg biskopen rakt i ögonen.
”Jag vet precis hur du känner. Jag har det likadant. Men du skall veta att vetskapen om att oavsett hur dåligt du har det, du kan alltid få det ännu sämre, ger ytterst sällan en varaktig tröst…
Gud älskar ateister, eftersom de inte besvärar honom med sina futtiga problem”, svarade biskopen och fortsatte recitera enligt regelverket: ”Må Gud, som har börjat ett gott verk i dig, fullfölja det, så att hans goda vilja sker. I Faderns och sonens och den helige Andes namn”.
Församlingen svarade ”Amen. Låt det så ske”. Så som om inget ovanligt skett, som om adverbet, sats-, orsaks-, följd- och avsiktsadverbialet och
förnekelseuttrycket INTE inte betecknade vad det ämnade beteckna eller som om det inte ens lämnat Amelias läppar.
”Herre, kom till Amelia, och tag henne i din tjänst som präst i din kyrka.”
Så blev Amelia präst.

Klicka här för köp av och information om artikelförfattaren Vladimir Oravskys böcker

Du kanske gillar:

Våra samarbetspartners