VISIONS OF ATLANTIS : PIRATES II: ARMADA (Napalm) – fortsatt starkt positiv trend i tjusig symphonic metalkostym

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Så var det dags för nästa tur på början den blå. Bara ett drygt år efter releasen av Pirates fortsätter Visions of Atlantis på samma tema. Ett lyckosamt sådant, bör tilläggas. Och fortsättningen var kanske inte väntad initialt, men det känns som om österrikarna redan då fick ett lyft med sin satsning på att gå till sjöss med sjörövaräventyr i lyrik och tanke.

Fast det Visions of Atlantis sysslar med har förstås inget som helst att göra med Alestorms grovhugget skämtsamma piratmetal. Snarare tvärtom. Här vankas det mer eller mindre alltid tjusiga låtbyggen, smått poetisk (äventyrs)lyrik och storslagenhet i skön symphonic metal-anda.

Inspiration som känns

Kan med övertygelse hävda att Pirates II: Armada är minst lika stark som sin föregångare. Redan med fina introducerande balladspåret To Those who Choose to Fight känns inspirationen, och redan med efterföljande The Land of the Free är man fast innan ”trean” Monsters drar upp tempot med en veritabel popdänga i upptempo symphonic metal-tappning.

Och sådär fortsätter det. I Tonight Alive känns vibbar av både folk och österländska tongångar. Snyggt och smakfullt ter det hela tveklöst. Samtidigt kan doften av hit modell metal kan märkas på lång väg.

För Visions of Atlantis är melodin alltid kung

Bland de tyngsta spåren märks titelspåret Armada. Vi talar tydligt power metal-tycke här. Ändå ter sig bandet inte överdrivet heavy. För Visions of Atlantis är melodin trots allt alltid kung framför tyngd och råös.

Lyssna bara på avslutande Where the Sky and Ocean Blend, ett dryga sju minuter långt epos där vokalissan Clémentine Delauney och manlige sångaren Michele Guaitioli gör gemensam sak på bästa sätt.

Vokalissan dominerar med stil, flair och ett brett register

Delauney uppvisar för övrigt från och till tydliga Tarja-kvaliteter här alltmedan Guatioli – även känd från italienska Temperance – är en sångare med både kraft och känsla för dramatik i leveransen. Han kompletterar onekligen sin kvinnliga duettpartner både här och i andra ”bitar”

Men ingen ska förstås låtsas om annat än att det är Delauney som är stjärnan. Det här är en dam som verkar alltmer självklar och självsäker som frontfigur, och det tycker jag märks på det här albumet. Hon dominerar med stil, flair och ett brett register. Precis som hon ska.

Håller jämna höga steg över hela linjen

Sedan överlag är det vara att kapitulera för att Visions of Atlantis följer upp förra årets överraskande gedigna Pirates med ett album som med gott mått håller jämna höga steg över hela linjen.

Inte så konstigt då att kvintettens karriär fått sig ett lyft med sina två piratorienterade skapelser, så det är bara att bocka och buga. Samt se fram emot fortsättningen givetvis.