Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: Stephen Frears
I rollerna: Judi Dench, Ali Fazal, Eddie Izzard, Adeel Akhtar, Tim Pigott-Smith, Jonathan Harden
BETYG: FYRA
PREMIÄR: 2017-09-22
När det gäller att pressa ut maximalt av sina skådespelare har Stephen Frears få övermän bland dagens regissörer. Filmerna i sig själv har ofta sina brister men skådespelarna överträffar inte sällan sej själv när han står bakom kameran. Meryl Streep är förvisso alltid bra men “Florence Foster Jenkins” hade aldrig lyft så högt utan kemin mellan henne och Frears. Judi Dench klarar sej naturligtvis också utan Frears men man kände också att hon och Frears talade samma språk i “Philomena” Ett exempel på hans mindre lyckade filmäventyr är “Mary Reilly” med en felplacerad Julia Roberts i en märklig Jekyll & Hyde variant. Nåväl nu handlar det om Drottning Victoria av England och hennes vänskap med sin indiske betjänt Abdul Karim.
Vi skriver sent artonhundratal under den brittiska kolonialismens tid när den sjuka åldrande drottningen allt mer trött och resignerad försöker leva upp till sin roll som rikets överhuvud. In i bilden kommer alltså Abdul som en frisk fläkt i hennes livströtta tillvaro. Eftersom vi befinner oss i en tid av klassmedvetenhet, förtryck och maktbegär finna det egentligen inte mycket armbågsrum för “feel-good-mentalitet” men Frears glider skickligt förbi problemet genom att hela tiden ge en gliring eller ett lite hånfullt leende åt det typiskt engelska översitteriet och “pösigheten” Kanske är det som John Cleese sa att just förmågan att kunna skratta åt sej själv ursäktar mycket av engelsmännens sätt att flyta ovanpå.
Filmen är naturligtvis, höll jag på att skriva (och gjorde det också) främst en arbetsseger för Judi Dench som lever och dör som Drottning Victoria i vare scen hon är i bild. Varje replik och uttryck ligger rätt och det måste vara svårt för alla motspelare att matcha hennes kvalitet som karaktärsskådespelare. Nu skall ingen skugga falla på Ali Fasal som gör helt rätt i att ligga lågt och hellre ge Dench utrymme än att försöka stjäla scener. Ett vackert stilsäkert foto hjälper till att sälja en historia som säkert har sin realistiska bakgrund men lika säkert har friserats till för att bli den underhållande film vi nu får oss till livs.
skriven 2017-09-20
