Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Brian De Palma
Skådespelare: Margot Kidder, Jennifer Salt, Charles Durning, William Finley, Lisie Wilson
Land: USA
År: 1972
Genre: Thriller, Skräck, Mysterium
Längd: 93 minuter
Format: Blu-ray
Distributör: Studio S Entertainment
Betyg: 3
Djävulens blodsband? Hette den verkligen så på bio i Sverige? Det här är Brian De Palmas från 1973 – antagligen försökte den svenska distributören få publiken att associera till Exorcisten och andra djävulska skräckfilmer som var i ropet i början av 1970-talet.
Jag har inte sett om den här filmen de senaste gångerna den visats på TV, eftersom jag tänkte att det var inte så längesedan jag såg den. Det innebär att när jag nu satte mig ner för att kolla på den här nya Blu-ray-utgåvan, hade jag inte sett den på över 30 år. Det mesta i filmen hade jag glömt bort.
Jag tror att orsaken till att det kändes som att jag nyligen sett filmen, är att det är en thriller utan överraskningar. Även om man aldrig sett filmen tidigare gissar man vad den överraskande twisten är på en gång. Det är väldigt genomskinligt. Om man mot förmodan inte räknar ut twisten måste det bero på att man sett väldigt få thrillers och skräckfilmer, eller inga alls, och framför allt har man inte sett Psycho.
Fotomodell med psykiska problem
Margot Kidder spelar kanadensiskan Danielle Breton, som bor i New York. Hon är fotomodell, hon har psykiska problem, hon tar mediciner, och hon har en märklig ex-make som spionerar på henne, Emil (William Finley). I filmens inledning träffar hon en trevlig kille, Phillip (Lisle Wilson), som hon tar med sig hem till Staten Island.
Phillip spenderar natten hos Danielle och nästa morgon får han veta att Danielle och hennes tvillingsyster Dominique fyller år. Phillip går ut och köper en tårta till tvillingarna, men när han återvänder attackeras han av Dominique, som hugger ihjäl honom (en scen som kortades av censuren på bio i Sverige).
Ser mordet begås genom fönster
På andra sidan gatan bor den arga journalisten Grace Collier (Jennifer Salt), som ser mordet begås genom sitt fönster. Hon ringer polisen och tillsammans går de upp till Danielle, men där finns inget lik. Vi i publiken har sett hur Emil gömt Phillip i en soffa och fraktat bort honom. Poliserna gillar inte Grace och de tror inte på hennes story. Istället anlitar Grace en privatdetektiv spelad av Charles Durning och försöker lösa fallet på egen hand.
Hyfsat spännande
Djävulens Blodsband är en trevlig och underhållande liten film. Den är hyfsat spännande trots att den är ytterst förutsägbar. Filmen är snygg, i vanlig ordning använder De Palma sig av split-screen vid ett par tillfällen, och den legendariske Hitchcock-kompositören Bernard Herrmann står för den ypperliga filmmusiken.
Högljudd och jobbig
Dock gillar jag inte Jennifer Salt som hjältinnan – hon är sur och rätt osympatisk. Högljudd och jobbig. Mycket i filmen hade aldrig hänt om hon inte betett sig som en idiot mellan varven. Rent allmänt gör rollfigurerna ibland konstiga saker enbart för att handlingen ska fungera. I inledningen, till exempel, plockar Danielle fram en burk piller, hon har bara fyra piller kvar. Hon sväljer två av dem och lägger av någon anledning de två kvarvarande på kanten på handfatet, och går därifrån, bara för att Phillip ska kunna råka slå till dem så att de trillar ner i avloppet.
Det är sådant Dario Argento ibland ägnade sig åt. Apropå Argento, så är delar knivmordet på Phillip nästan identiska med öppningsscenerna i Argentos Deep Red från 1975 – men det är nog bara ett sammanträffande.
Slutet på Djävulens blodsband är inget vidare, det känns som om de inte riktigt fick till det där.
De Palma viill vara Hitchcock
Brian De Palma brukar ofta anklagas för att imitera Alfred Hitchcock, det är inte bara hyllningar, han går lite längre. På den här nya utgåvan finns en bra, fransk dokumentär från 2004 i vilken De Palma säger att han verkligen kan sin Hitchcock, men att han inte imiterar Hitchcock. Det är stora skillnader, tycker han. Det blir lite roligt när sedan Louisa Rose, som skrev manuset tillsammans med De Palma, i en annan, nyare intervju på skivan säger att De Palma ju vill vara Hitchcock. Djävulens blodsband känns ungefär som om Alfred Hitchcock gjort en David Cronenberg-film, ett intryck som förstärks av Herrmanns musik.
Känns som film man redan sett
… Rent allmänt kan jag ibland irritera mig på att många av Brian De Palmas filmer känns som något slags Best of Hitchcock-filmer. Men känner igen mycket, man vet vilka filmer De Palma hämtat scenerna från. Jag såg nyligen om I nattens mörker från 1980, och den är så tydlig i sina Hitchcock-citat att det känns som en film man redan sett, även om man ser den för första gången.
Nu är det längesedan Brian De Palma gjorde en bra film. Flera decennier. Hans senaste film, DOMINO, var genomusel. Jag börjar undra om Brian De Palma faktiskt peakade med Scarface 1983.
