Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: Mohamed Diab
I rollerna: Hani Adel, El Sebail Mohamed, Nelly Karim, Ahmed Abdelhamid Hefny, Waleed Abdel Ghany
BETYG: TRE
PREMIÄR: 2017-09-15
Filmer från Mellanöstern är fortfarande tämligen ovanliga på repertoaren, men här har vi i alla fall en. Av regissören till Kairo 678, om kvinnor som blir utsatta för övergrupp på lokalbussarna i den egyptiska huvudstaden kommer Clash. Handlingen utspelas även här på ett transportmedel, men den här gången tar Mohamed Diab temperatureen på stora politiska frågorna i det lilla formatet, snarare än på en specifik fråga.
Året är 2013, och Muslimska Brödraskaskapet har både hunnit vinna ett val och bli avsatta av militären, som numera har makten. Så överdrivet stabilt är dock inte tillståndet i landet, konfrontationer mellan anhängare av Brödraskapet och militärens förespråkare pågår över hela landet. Det är i samband med en sådan orolighet Clash utspelar sig.
Spelplatsen är en polispiket. När historien tar sin början blir två journlister felaktigt beskyllda för att vara islamister, och kastas in i fordonets arrest. Detta är bara början, för snart är det lilla utrymmet överfullt av vitt skilda individer med högst olika övertygelser. Att säga att smockan hänger i luften vore ett gravt understatement. Fast i takt med att paniken ökar och hoten utanför eskalerar, blir kampen för överlevnad viktigare än meningsskiljatkligheterna, och då ställer man faktiskt upp för varandra. Trevande i början, men någonstans låter dessa människor till slut förnuftet råda i en svår situation då de stirrar döden i vitögat. Plötsligt skiner ett uns av mänsklighet igenom i relationerna mellan antagonisterna.
Sedan kan man förstås undra om dessa människor någonsin pratat sansat med varandra om de inte satt fast i en svettig piketbuss med prickskyttar och en uppskruvad mobb utanför, men svaret på den frågan är inte Diab överdrivet intresserad av. Hans avsikt har varit att berätta något den politiska situationen genom att göra ett nedslag hos en grupp vanliga människor, som långt ifrån är homogen.
En intressant idé har i slutänden också blivit en bokstavligt talat hyfsat fängslande film i med tydliga kammardramatendenser. Ganska spännande är det hela också, Diab utnyttjar den klaustrofobiska stämningen väl. Fast mästerverk? Nja, snarare är väl Clash mer viktig än alldelses fantastisk, och det är gott nog.
skriven 2017-09-08
