YOU ME AT SIX, Pumpehuset, Köpenhamn den 18 november 2024 – lämnar in med det goda ryktet i behåll

Klicka på bilden, för att se hela bilden

You Me At Six må i första hand vara världsberömda hemma i Storbritannien. Det faktum att inget av deras åtta album utom 2008 års debut Take off Your Colours har legat sämre än topp-6 på hemmaplan säger onekligen en del om statusen i Storbritannien. Också sägs det att ingen blir profeter i sitt eget land. Men Surreybandet bevisar onekligen motsatsen.

Fast det ska inte stickas under stol med att populariteten som liveband samtidigt är tämligen grundmurad runt om i Europa. Som till exempel i vårt grannland Danmark. Måndagens konsert på Pumpehuset hade varit utsåld månader i förväg. Dessutom var det åtminstone den tredje turnésvängen i rad som samma spelställe såldes ut. Med andra ord kanske det är dags att sikta in sig på en annan större lokal nästa gång.

Lägger av efter tjugo år

Men det lär förstås inte hända. Bli någon nästa gång, alltså.Bandmedlemmarna själva har nämligen deklarerat officiellt att årets turné också är den sista. Lagom till 20-årsjubiléumet dessutom.

Vilket är lite synd. Tycker jag nog. Kvällens gig visade nämligen upp ett band som verkade allt annat än trötta och blasé. Det hela framstod mest som en gediget proffsig tillställning präglad av harmoni och vänskap.

Stått på samma fläck för länge

Så varför lägga ner? Har förstått efter lite research att beslutet till stor del handlar om att man stått och stampat på samma fläck länge. Det där sista steget till det globala genombrottet har aldrig kommit, så det är en självklarhet att respektera herrarnas val. Men ändå, det är likväl synd. Som sagt. Särskilt när de alltjämt ter sig så pigga live.

U2 goes popindie

…Och – vilket är värt att tillägga – har en sådan stark sångkatalog. Något jag inte riktigt haft klart för mig tidigare trots att deras album troget inhandlats varje gång det vankats en ny release. Redan den inledande låttrion, Muse-doftande Room to Breathe, lätt galopperande Loverboy och Stay With Me – U2 goes popindie, någon? – bör för övrigt rimligen ha övertygat skeptikerna om bandets styrka.

Pop-punk i hyfsat mäktig tappning

Styrkan kan också mätas i dess bredd. För trots att kvintetten inte sällan buntats ihop med och därtill turnerat med amerikanska emo- och pop-punkband som All Time Low, Paramore och We the Kings är det här alltså ingen combo som fokuserar på en sak eller två.

Visst, pop-punken kunde spåras en slags hyfsat mäktig tappning i sådant som Fresh Start Fever och Beautiful Way, och publiken i det utsålda Pumpehuset vrålade fullt förståeligt för fulla muggar i sistnämnda. ”We’re fucked up in a beautiful way”, hette det i refrängen. Absolut, så var det överlag denna kväll på bästa drog- och fylleri sätt. I alla fall var det allsång i sisådär varannan sång. I snitt. När det inte hoppades och skuttades upp och ner det vill säga

Visade på önskan att vara eklektiska

Som i Suckapunch, en dänga som tog bandet in i diskoland. Eller MakeMeFeelAlive, en hardcore-doftande sak som fick en att associerat till tiden vid skarven kring millenieskiftet. Utan att vara i närheten av att ge helilskna Rage Against the Machine-vibbar. Kanske inte min favorit ur bandets sångbok, men låten ifråga visade om inte annat på gruppens önskan att vara eklektiska.

Sedan måste alla band med självaktning förstås ha en ballad eller två på repertoaren, och ungefär halvvägs besvarades alla eventuella böner efter en sådan i form av Crash, en tämligen söt skapelse om en andra chans till romans.

Karismatisk med närvaro

Men för att nu runda av Någonstans visste jag inte vad som var att förvänta kvalitetsmässigt av You Me at Six, men bandet levererade onekligen. Det var högt tempo, mycket energi och definitivt tajt rent musikaliskt. Samtidigt visade sig Josh Franceschi vara en karismatisk frontman med stark närvaro och en röst med både styrka och nyans.

Mer behöver inte sägas. Om detta verkligen är slutet för det här gänget lämnade de in med både rykte och värdighet i behåll.