Klicka på bilden, för att se hela bilden
Gong Est Mort, Vive Gong utbrast bandet redan 1977 men det uttalandet verkade lite överilat då bandet 2024 fortfarande står på scen. Visserligen utan originalmedlemmar men då får man ha i beaktning att bandet bildades 1968. Sista kvarvarande medlemmen och faktiskt grundaren av bandet, Daevid Allen avled av sjukdom 2015 och hans sista vilja var att bandet skulle leva vidare.
Detta hörsammades och Gong har inte bara levt vidare på gamla meriter utan släpper nytt material. De står visserligen kvar med ena benet i den gamla hippiespacerockpsykedelian men andra benet som de absolut numera lutar sig emot känns både fräscht och intressant.
Öppning med nytt material
Från senaste plattan bjöds det på ett flertal låtar. I My Guitar is a Spaceship var en textrad Sending Love from Planet Gong vilket var ett trevligt välkomnande. Det svängde gott i 7-takten och vår frontman Fabio Golfetti med sin väldigt brittiska accent spärrade upp ögonen och hanterade dessutom en av gitarrerna. Utan någon paus vidare till Kapital från 2016. I högt tempo och gnissliga gitarrljud fortsatte vi att hänga kvar i rymden.
Medryckande melodier
All Clocks Reset från nya plattan hade en melodi som snabbt fastnade. Skriven i absolut Gong-anda. Bandet har alltid haft saxofon/blås som ger en speciell prägel. Ian East hade många roliga trudelutter. Rejoice! I´m Dead!, även den från plattan från 2016.
Nu började det sväva ut och det spaciga gitarrsolot verkade aldrig ta slut. Ja, den andra gitarristen Kavus Torabi fick även han med sin lilla stålpinne som han gned fram över halsen, och fick fram en massa ljud på.
En liten tidsresa
Tiny Galaxies från nya plattan lät väldigt mycket Pink Floyd 1967. Kul liten poplåt med psykedeliska inslag. Vem vet, bandet åkte inte bara upp i rymden, de kanske åkte tillbaka i tiden med och jammade med Syd Barret.
Nu var det dags att åka ännu längre bort till tonerna av My Sawtooth Wake. Hårt och dynamiskt trummande med tvära kast och aviga toner gjorde detta riktigt bra. Både band och publik gungade på. Dessutom var det mycket Steve Hillage över gitarrsoundet. Och det menat i positiv bemärkelse. Det här långa opuset flöt ihop med Through Restless Seas I Come och avslutades med Lunar Invocation, och den här färden varade drygt 30 minuter. Dynamiskt, spännande, finstämt och flummigt.
Videoeffekter!
Heter det så egentligen, men väl värt att nämna att det hela tiden var animationer bakom scenen, som rullade runt med allehanda rymdteman och kalejdoskopiska effekter. Emellanåt dök det upp bilder på både tekannor och Daevid Allen och det gav ju självklart en extra dimension åt musiken.
Meditativ klassiker som håller än
The Glorious Om Riff, som Gong spelade under slutet av 70-talet skrevs av Steve Hillage som då var gitarrist i bandet innan han mer än en gång lämnade och kom tillbaka. Musiken bygger på ett repetitivt riff som sakta byggs upp för att sedan explodera. Melodin blir som ett mantra och man blundar gärna och gungar med samtidigt som man dras med i den meditativa rytmen och nästan lyfter lite.
Pårökt och tekannor
Det är ju rökförbud på konserter nuförtiden, men när jag såg Gong 2001 i Göteborg var det fortfarande tillåtet. Jag kan säga att det luktade inte vanlig tobak i konserthallen…Det förklarar även lite att de gjorde texter som handlade om Pot Head Pixies som bodde i flygande tekannor. Och enligt deras mytologi kommer dessa varelser från den gröna planeten Gong. Hög stämning i dubbel bemärkelse.
Slutet närmar sig
Choose Your Godess fick bli sista låten innan extranumret. Från nya plattan, men stilmässigt har den både gammalt och nytt. Åter bra driv och högt tempo med coola saxsolon och envisa riff. Mycket applåder blev det när de förkunnade att de skulle lägga sig ner på scenen och bli uppklappade istället för inklappade. Det blev ett schysst avslut med den svängiga Insert Yr Own Prophecy från albumet The Universe also Collapses från 2019.
Lite sammanfattning kanske?
Det här var en riktigt bra konsert. Varför det då undrar kanske någon? Jo, det var ett drivet tempo, dynamiskt och svängigt med kul musik som aldrig spårade ut utan höll sig inom ramen.
Den här sättningen och de duktiga musikerna gjorde verkligen sitt yttersta för att kunna föra arvet vidare, och som jag redan nämnt, de har utvecklat bandet men ändå hittat ett sätt att ha sina rötter kvar. Ja, det var säkert mycket mer utflippat när det begav sig, men jag tror inte att någon saknade den delen. Tveksamt om någon så fall kommer ihåg det. Men den här kvällen är värd att lägga på minnet.
Bonusanekdot
Som extra anekdot bildade Daevid Allen bandet Soft Machine i mitten av 60-talet. Det här bandet, precis som Gong har inga originalmedlemmar kvar men existerar fortfarande och kommer till Babel i Malmö nästa år. Djupsinnig tanke men då blir det faktiskt två band som på samma scen postumt kommer att hylla tidigare nämnda grundare.
Vive Gong!
