Klicka på bilden, för att se hela bilden
Americana är termen som allt som oftast används när det ska betonas att någon minsann verkar utanför Nashvilles fålla. Men Ted Russell Kamp passar varken in i det ena eller andra facket.
Till att börja med har han försökt köra i Nashville-spåret en gång i tiden, men som någon skrivarpartner uttryckte det då det begav sig ”Kenny Chesney kan inte sjunga det där”, syftande på en väl naken alternativt jobbig lyrik.
Inspirerad av luffarkongress
Å andra sidan är inte americana heller någon bra benämning att ta till. Måste man till varje pris dra till med något är väl countryrock en betydligt mer passande term. Även om sångaren nu inte direkt bara gör rockande country jämt och ständigt heller.
Fast kvällens konsert inleddes för all del i det spåret. Starttrion Paid by the Mile, Eye on the Horizon och bluesfyllda Hobo Nickel, inspirerad av årliga luffarkongressen The National Hobo Convention i Iowa, tedde sig på något vis ganska mycket som något man kunnat förvänta.
Jackson Browne och klämmiga countrydängor
Efterföljande Shine On, hämtad från årets utgåva California Son var dock något annat. Liksom California Wildflower. Något Jackson Browne eller rent av Eagles hade kunnat göra. Vi talar pur västkustrock, helt enkelt. Minus stämsången på albumversionen då. Men ni förstår säkert poängen.
Sedan måste framhållas några saker som inte kan betecknas som annat än klämmiga countrydängor, nämligen den honkytonk-doftande Home Away from Home och Daughter of Temptation, hämtad från 2005 års debut North South.
En introspektiv sida
Fast det finns förstås en annan sida av spektrat också. En spröd, introspektiv sådan. Path of Least Resistance var ett exempel på det. Right Down to the Wire ett annat. Vad gäller sistnämnda bekände Kamp sig för övrigt som inspirerad och en stor fan av Nick Drake, den brittiske låtskrivaren som dog i en överdos av antidepressiv medicin 1974 bara 26 år gammal. På pappret inget lyckopiller, alltså. Men jag tycker nog att Kamps bidrag var mer hoppfull än förebildens sånger brukade vara.
Tänjer ”bara” på gränserna
Med detta sagt är denne Los Angeles-baserade sångare förmodligen bredare rent musikaliskt än vad somliga kanske inbillar sig. Fast egentligen befinner han sig förstås samtidigt inom en hyfsat närbesläktad sfär där han ”bara” tänjer på gränserna.
Så ja, det ska villigt medger att jag uppskattade denna varma och opretentiösa tillställning. Kamp är en begåvad sångsmed som både förvaltar alla ovannämnda genrer väl och skriver jordnära texter som Nashville gärna slipper. Sedan är han både sympatisk och ödmjuk, dessutom. Bara en sån sak.
Synnerligen tacksam
Olika falla dock ödets lotter. Denna tisdagskväll i november kom Sverigevännen Kamp till trevliga medley för att spela musik från sin 28 år långa skivkarriär, och han var synnerligen tacksam över den entusiastiska lilla skara som kommit för att höra honom musicera.
Vet inte hur många gånger han försäkrade att ”Det är en ära att ni kommit hit” till oss som var där. Sympatiskt, så det förstår förstås. Fast ändå, Kamp borde ha spelat inför många fler denna kväll, men det här är uppenbarligen en man som trotsar oddsen och betonar kvalitet framför kvantitet alla dagar i vecka. Inklusive en tisdag som denna.
