ED HARCOURT, Babel, Malmö den 30 oktober 2024 – en begåvad och underhållande singer/songwriter

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Ed Harcourt är en man med många järn i elden. Bland annat har han skrivit för och/eller agerat producent till James Bay, Sophie Ellis Bextor, Jamie Cullum, åt helvete för tidigt bortgångna Lisa Marie Presley och vår egen Peter Jöback

Fast mest av allt är han väl trots allt singer/songwriter i egen regi. Det var också i egenskap av sådan jag först stiftade bekant med honom. I samband med releasen av debutverket Here Be Monsters året efter millenieskiftet vankades det intervju, och spontant så här drygt två decennier senare är att han var en såväl kreativ som lättsam och sympatisk herre.

Hela sexton fullängdare

Men sedan dess har alltså enorma mängder vatten runnit under broarna. Inte minst har Harcourt alltså visat sig vara en synnerligen produktiv artist, som utöver ovannämnda samarbeten gett ut hela sexton fullängdare.

Ändå har ”yours truly” inte lyckats få till att uppleva sångaren live. Förrän nu. På ett välbesökt Babel där han backad av sina tre musikerkumpaner avverkade ett tjugotal sånger ur sin digra repertoar. Sånger, vilka överlag utan vidare gav mersmak, bör väl tilläggas. Och då inte minst för att man påmindes om hur eklektisk britten är inom sina tämligen tänjbara ramar.

Svävande vackra pianoballder

Fast mest känd är han för all del för sina ofta vemodiga och svävande vackra pianoballader, typ inledande kammarpopesset 1987 – extra plus för det mjuka trumpetsoundet här, filmiska Into the Loving Arms of Your Enemy och den något gladare Strange Beauty.

En skön groovy sak

Det hände också att Harcourt reste sig upp från sin keyboard och fuskade på gitarr, och då kunde det till och med bjudas på ett småtokigt gitarrsolo likt det som förärades i Deathless.

Något gitarrsolo kunde däremot inte höras i Furnaces. Däremot var det här en skön groovy sak i inte mycket mer än balladtempo med ett lagom lightartat rocktycke.

Popnerven fick näring

Vidare begagnades kammarpoptemat i både Lustre och Seraphina alltmedan smäktande Until Tomorrow Then bejakade sångarens eventuella ambitioner som croonervokalist medan Apple of My Eye gav uppenbara associationer till old school soul. På samma sätt fick popnerven näring i My Heart Can’t Keep Up with My Mind och This One’s for You. Båda dess nummer tangerade för övrigt tämligen lysande pop av det vuxna slaget.

Samtidigt vreds (pop)spjällen upp märkbart i lika självbiografiska som fyndigt textrika Born in the 70’s. Det rockade, helt enkelt, och publiken på det hyfsat välbesökta Babel tackade genom att ge denna skapelse kvällens mest högljudda jubel.

Melodin är alltid kung

Men med detta sagt. Ni förstår säkert poängen. Ed Harcourt är inte bara en sorgligt välbevarad hemlighet, utan också en märkligt okänd sådan därtill. För även om han nu förvisso har sina arty och lite kantiga sidor, så är han knappast svårtilgänglig. i hans värld är melodin alltid kung. Även om lyriken säkerligen är minst jämställd musiken.

Dessutom visade sig den Londonbördige artisten utöver att vara en begåvad singer/songwriter med god personlig röst faktiskt också ganska underhållande att skåda i en livesituation.

”För alla er som hatar sin boss”

Avslappnad, chosefri och humoristisk är lämpliga adjektiv att ta till i sammanhanget. Och apropå det sistnämnda; mellansnacket innehöll kommentarer som ”Den här är för alla er som hatar sin boss” och ”Tack gode Gud för att trummisen är tillbaka, så vi inte behöver lyssna på fler trista pianoballader”.